Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 23 APRIL 2000
  

Text: Staffan Heimerson
Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn

Sanktioner är ett trubbigt instrument

FN:s sanktioner biter på Irak. På en sjuårsperiod har sanktionerna haft ihjäl 500 000 barn.
  EUs sanktioner biter på Serbien. Sanktionerna göder en gangsterism som på Balkan nu är större än den var förr.

   Sanktioner är ett trubbigt instrument. Det är lätt att göra sig löjlig över dem. Det är lätt att säga, att de ingenstans leder, att de rent av är kontraproduktiva.
   Iraks skräckfigur Saddam Hussein är internt lika stark som tidigare under sin trettioåriga maktperiod. Han bygger sig lika många palats som förr och upprätthåller samma personkult. Han är väpnad till tänderna och dödligt farlig för opposition inom landet och för sina grannar.

Serbiens skräckfigur Slobodan Milosevic behåller inom sitt land och sin folkgrupp sin ledarställning. Med subventionerade livsmedel, gratis gas i ledningar från Ryssland och elräkningarna betalda med u-hjälp från Kina lyckas han upprätthålla levnadsstandarden för vanligt folk. Efter att ha förlorat alla sina krig (mot i tur och ordning Slovenien, Kroatien, Bosnien och Kosovo) har han sitt folk bakom sig om han angriper grannen Montenegro. I någorlunda fria val skulle sannolikt Milosevic vinna.

En cyniker kan fråga: Varför i helvete i så fall hålla på med alla dessa sanktioner, bojkotter och frysta förbindelser, när de alltid bara är slag i luften? Till och med FNs egen generalsekreterare Kofi Anan, förvaltare av världsorganisationens tolv sanktioner under det senaste decenniet, visade i veckan sin uppgivenhet, när han i fallet Irak konstaterade: Det är folket som lider. Inte regimen. Priset tas ut på de fattiga.

   Jag kommer genast upp med två svar:
  1) Protest- och påtryckningshandlingar är inte a l l t i d slag i luften.
   Demonteringen av apartheidsystemet i Sydafrika var till stor del en följd av sanktionerna mot det vita styret.
   Frankrike avbröt sin utmanande serie testsprängningar av kärnvapen i Franska Polynesien. När jag nyligen besökte dess huvudö, Tahiti, betvivlande ingen där, att västeuropeers söta lilla protesthandling att sluta dricka franskt vin spelat en viktig roll.
   FN-sanktioner mot Libyen fick efter lång väntan resultat. Härskaren i landet blev så mjuk i knäna, att han lämnade ut de två misstänkta terroristerna i attentatet mot en jumbojet över Lockerbie för rättegång utomlands.

Sanktioner ger alltså effekt ibland. När de inte når resultat kan det bero på att tålamodet är bristfälligt.
   2) Anständighet och självrespekt fordrar att länder och enskilda människor gör sin åsikt känd om vad de tycker är undermåligt uppträdande av härskare och höga herrar, folkmördare, förbrytare och etniska rensare.

Det är en truism, att ett lands utrikespolitik enbart har syftet att tjäna nationens intressen. En nations intresse ligger dock inte bara i att hålla gränserna trygga, bädda för hög export och ha ”normala förbindelser” med maximalt många länder.

   Utrikespolitik har även moraliska dimensioner. Därför tyckte de flesta av oss, oberoende av partitillhörighet, att det var välgörande, när Olof Palme i samband med Francodiktaturens dödsdomar märgfyllt yttrade ”dessa satans mördare” och karakteriserade det kommunistiska ledarskapet under en epok i Tjeckoslovaken som ”diktaturens kreatur”.

För länder och enskilda människor, som är emot kärnvapenspridning, var det heller inte löjligt, när Sverige frös biståndet till Indien, när det landet demonstrerat sin kärnvapenkapacitet.

Frysa biståndet är sannolikt också det enklaste och rakaste besked som går att ge diktator Mugabe i Zimbabwe om att hans mobbs härjningar i våra ögon är oacceptabla.

   Kommer Mugabe att ta intryck av en sådan svensk reaktion? Sannolikt inte. Alla regimer, inte bara gangsterregimer, stålsätter sig mot kritik utifrån. Det är inte Saddam Hussein som får mardrömmar av att 150 barn i hans land av undernäring och brist på medicin dör varje dag. Milosevic ligger inte vaken av skam över att han med brutala kommunistmetoder tystar sin lilla opposition. Det går att helt vägra erkänna obehagliga regimer. Afghanistans makthavare, talibanerna, har fått erkännande av bara tre av världens etthundranittio länder (Pakistan, Saudiarabien och Förenade arabemiraten). Denna massiva utfrysning hindrar inte talibanerna för att ha landet under kontroll.

Ändå - anständiga länder och enskilda människor ska inte tiga om vad de tycker om slaktarvälden och om ideologiskt sinnesförvirrade utopi-regimer bara därför att protester är meningslösa. Ingen ville väl att vi skulle tiga om vår avsky för våldsmännen Pinochet och Idi Amin? I dag ska vi högt säga vad vi tycker om vidrigheter i Sudan och på Östtimor, i Tjetjenien och Burma.
   Annars är det vi som ligger vakna om natten.
   Men om åtgärderna är kontraproduktiva? Finns det då en yttre gräns?
   Ja. Och den gränsen är sannolikt nådd i Irak. Med döende barn förlorar det internationella samfundet propagandakriget. Det behövs nytänkande. Det måste finnas några fler metoder än att skicka in en James Bond eller en agent Hamilton med rätt att döda.

I Serbien är gränsen självklart inte nådd. Där behövs fortsatta tumskruvar på Milosevic, Staffan Heimerson som är efterlyst av Haagtribunalen som misstänkt krigsförbrytare. Det behövs vaksamhet i Kosovo och stöd åt Montenegro. Framför allt behövs tålamod.



Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER