Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn

FN:s sanktioner biter på Irak. På en sjuårsperiod har sanktionerna haft ihjäl 500 000 barn.
  EUs sanktioner biter på Serbien. Sanktionerna göder en gangsterism som på Balkan nu är större än den var förr.

   Sanktioner är ett trubbigt instrument. Det är lätt att göra sig löjlig över dem. Det är lätt att säga, att de ingenstans leder, att de rent av är kontraproduktiva.
   Iraks skräckfigur Saddam Hussein är internt lika stark som tidigare under sin trettioåriga maktperiod. Han bygger sig lika många palats som förr och upprätthåller samma personkult. Han är väpnad till tänderna och dödligt farlig för opposition inom landet och för sina grannar.

Serbiens skräckfigur Slobodan Milosevic behåller inom sitt land och sin folkgrupp sin ledarställning. Med subventionerade livsmedel, gratis gas i ledningar från Ryssland och elräkningarna betalda med u-hjälp från Kina lyckas han upprätthålla levnadsstandarden för vanligt folk. Efter att ha förlorat alla sina krig (mot i tur och ordning Slovenien, Kroatien, Bosnien och Kosovo) har han sitt folk bakom sig om han angriper grannen Montenegro. I någorlunda fria val skulle sannolikt Milosevic vinna.

En cyniker kan fråga: Varför i helvete i så fall hålla på med alla dessa sanktioner, bojkotter och frysta förbindelser, när de alltid bara är slag i luften? Till och med FNs egen generalsekreterare Kofi Anan, förvaltare av världsorganisationens tolv sanktioner under det senaste decenniet, visade i veckan sin uppgivenhet, när han i fallet Irak konstaterade: Det är folket som lider. Inte regimen. Priset tas ut på de fattiga.

Sanktioner ger alltså effekt ibland. När de inte når resultat kan det bero på att tålamodet är bristfälligt.
   2) Anständighet och självrespekt fordrar att länder och enskilda människor gör sin åsikt känd om vad de tycker är undermåligt uppträdande av härskare och höga herrar, folkmördare, förbrytare och etniska rensare.

Det är en truism, att ett lands utrikespolitik enbart har syftet att tjäna nationens intressen. En nations intresse ligger dock inte bara i att hålla gränserna trygga, bädda för hög export och ha ”normala förbindelser” med maximalt många länder.

För länder och enskilda människor, som är emot kärnvapenspridning, var det heller inte löjligt, när Sverige frös biståndet till Indien, när det landet demonstrerat sin kärnvapenkapacitet.

Frysa biståndet är sannolikt också det enklaste och rakaste besked som går att ge diktator Mugabe i Zimbabwe om att hans mobbs härjningar i våra ögon är oacceptabla.

Ändå - anständiga länder och enskilda människor ska inte tiga om vad de tycker om slaktarvälden och om ideologiskt sinnesförvirrade utopi-regimer bara därför att protester är meningslösa. Ingen ville väl att vi skulle tiga om vår avsky för våldsmännen Pinochet och Idi Amin? I dag ska vi högt säga vad vi tycker om vidrigheter i Sudan och på Östtimor, i Tjetjenien och Burma.
   Annars är det vi som ligger vakna om natten.
   Men om åtgärderna är kontraproduktiva? Finns det då en yttre gräns?
   Ja. Och den gränsen är sannolikt nådd i Irak. Med döende barn förlorar det internationella samfundet propagandakriget. Det behövs nytänkande. Det måste finnas några fler metoder än att skicka in en James Bond eller en agent Hamilton med rätt att döda.

I Serbien är gränsen självklart inte nådd. Där behövs fortsatta tumskruvar på Milosevic, som är efterlyst av Haagtribunalen som misstänkt krigsförbrytare. Det behövs vaksamhet i Kosovo och stöd åt Montenegro. Framför allt behövs tålamod.