|
Dödens fält glömmer jag aldrig I dagarna för exakt tjugofem år sedan bröt de Röde Khmererna igenom den sista försvarslinjen runt Phnompenh och trängde in i den kambodjanska huvudstaden. Ingen av oss som var där, kunde sova den sista natten. Det var den varmaste tiden på året, 35 grader varmt dag och natt, nittionio procents fuktighet. Över tre miljoner flyktingar fyllde varje utrymme inne i Phnompenh. Hela natten hörde vi det skärrande ljudet av artilleriprojektiler, som ven genom luften innan de slog ner bland hus och människor. Natten fylldes av explosioner, ljudet av gråtande barn och skadade människor. Överallt i parken till mitt hotell låg flyktingar och sårade med solkiga bandage. Natten darrade av skräck och det kollektiva gnyet från tusentals svältande, skadade människor utan hopp och utan framtid och de glädjelösa gapflabben från berusade regeringssoldater som förtvivlade tömde sina sista Mekong-whisky. Mellan crescendona från de vinande granaterna och explosionerna kom tystnaden, då alla höll andan och väntade på nästa isande granatvissling. I tystnaden hördes bara cikadornas hysteriska surr, skräckslagna tuppars galande och hyndars ylande.
I gryningen kom de Röda Khmererna. Först de glada, vilda
Sihanoukanhängarna söderifrån. Lättnad och jubel bröt ut. Kriget var slut,
befrielse från skräck och fruktan. Så kom Pol Pots svarta kamrater norrifrån,
Allvarliga stenasnikten. De rensade gatorna. De tömde hus efter hus. De
vräkte ut människorna. Först några tusen. Så tiotusentals. Så
hundratusentals. Så miljoner. Alla Phnompenhs invånare jagades ut ur stan med
skottsalvor, kommandorop och sparkar. Vi sprang alla, gamla, unga, sjuka och
friska. Vi sprang med sjuksystrarna från sjukhusen. De stuvade patien terna i
högar på sängar på hjul. De sprang med mediciner och flaskor med dropp på
rullande kontorsstolar. Allt var kaos. Allt var skräck och död. En berusad
gerillasoldat tryckte sin pistol mot min tinning. Jag var den förste vite
mannen han såg på nära håll, men han släppte greppet då han såg min
kameraväska. Han ryckte den åt sig och sekunderna efteråt var jag försvunnen
i folkhavet av hundratusentals flyende människor. Jag var utan kameror, men
jag levde. Jag och många hundra andra utlänningar, asiater och europeer gömde oss på den franska ambassadens tomt.Vi såg Phnompenh tömmas. Vi såg den svarta röken. Vi hörde skotten och vi hörde tystnaden då tre miljoner människor var borta, bara brandröken och råttorna var kvar. Vi drack vatten direkt ur Mekong-floden och åt en handfull ris om dagen, men vi levde. Vi fördes ut över Dödens fält. Vi såg alla de tömda städerna och byarna, de öde hyddorna. Vi såg de ruttnande liken och med bilder för mina ögon som jag aldrig kan ta bort, kom jag till Thailand. Men jag levde.
Där satt stanken av död i näsan och kläderna länge kvar och med ännu
darrande händer bläddrade jag i svenska tidningar, skrivna i det nyktra
Sverige på andra sidan jorden. Det var artiklar och kommentarer fyllda av
lycka över de Röda Khmerernas framgång, över att socialismen äntligen hade
segrat. Lycka och välgång för det lilla folket som hade besegrat den
imperialistiska stormakten. Äntligen tömms horhuset Phnompenh! ropade
rubrikerna.
Allt detta bar jag inom mig, då jag mötte de Röda Khmererna. Ändå
slår upplevelsen av Dödens fält i Kambodja allt jag tidigare hade sett och
upplevt. Men då jag läste svenska medier fick jag läsa att jag ingenting hade förstått. I Stockholm var det fackeltåg, jubel, glädje och välgångsönskningar. Minnena från Kambodja finns kvar, i dag tjugofem år senare. Den svenska pressens enfald och naivitet glömmer jag aldrig. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|