Tyck till om Herman Lindqvists kolumn

I dagarna för exakt tjugofem år sedan bröt de Röde Khmererna igenom den sista försvarslinjen runt Phnompenh och trängde in i den kambodjanska huvudstaden. Ingen av oss som var där, kunde sova den sista natten.

Det var den varmaste tiden på året, 35 grader varmt dag och natt, nittionio procents fuktighet. Över tre miljoner flyktingar fyllde varje utrymme inne i Phnompenh. Hela natten hörde vi det skärrande ljudet av artilleriprojektiler, som ven genom luften innan de slog ner bland hus och människor. Natten fylldes av explosioner, ljudet av gråtande barn och skadade människor. Överallt i parken till mitt hotell låg flyktingar och sårade med solkiga bandage. Natten darrade av skräck och det kollektiva gnyet från tusentals svältande, skadade människor utan hopp och utan framtid och de glädjelösa gapflabben från berusade regeringssoldater som förtvivlade tömde sina sista Mekong-whisky. Mellan crescendona från de vinande granaterna och explosionerna kom tystnaden, då alla höll andan och väntade på nästa isande granatvissling. I tystnaden hördes bara cikadornas hysteriska surr, skräckslagna tuppars galande och hyndars ylande.

I gryningen kom de Röda Khmererna. Först de glada, vilda Sihanoukanhängarna söderifrån. Lättnad och jubel bröt ut. Kriget var slut, befrielse från skräck och fruktan. Så kom Pol Pots svarta kamrater norrifrån, Allvarliga stenasnikten. De rensade gatorna. De tömde hus efter hus. De vräkte ut människorna. Först några tusen. Så tiotusentals. Så hundratusentals. Så miljoner. Alla Phnompenhs invånare jagades ut ur stan med skottsalvor, kommandorop och sparkar. Vi sprang alla, gamla, unga, sjuka och friska. Vi sprang med sjuksystrarna från sjukhusen. De stuvade patien terna i högar på sängar på hjul. De sprang med mediciner och flaskor med dropp på rullande kontorsstolar. Allt var kaos. Allt var skräck och död. En berusad gerillasoldat tryckte sin pistol mot min tinning. Jag var den förste vite mannen han såg på nära håll, men han släppte greppet då han såg min kameraväska. Han ryckte den åt sig och sekunderna efteråt var jag försvunnen i folkhavet av hundratusentals flyende människor. Jag var utan kameror, men jag levde.

Jag och många hundra andra utlänningar, asiater och europeer gömde oss på den franska ambassadens tomt.Vi såg Phnompenh tömmas. Vi såg den svarta röken. Vi hörde skotten och vi hörde tystnaden då tre miljoner människor var borta, bara brandröken och råttorna var kvar. Vi drack vatten direkt ur Mekong-floden och åt en handfull ris om dagen, men vi levde.

Där satt stanken av död i näsan och kläderna länge kvar och med ännu darrande händer bläddrade jag i svenska tidningar, skrivna i det nyktra Sverige på andra sidan jorden. Det var artiklar och kommentarer fyllda av lycka över de Röda Khmerernas framgång, över att socialismen äntligen hade segrat. Lycka och välgång för det lilla folket som hade besegrat den imperialistiska stormakten. Äntligen tömms horhuset Phnompenh! ropade rubrikerna.
   Då var jag 32 år, men jag hade varit utrikeskorrespondent sedan jag var 24. Jag hade kännt marken skälva då de sovjetiska tanksen rullade in och jag hade sett Jan Palachs aska på trappan i Prag. Jag hade blivit bombad med de svältande i Biafra. Jag hade blivit beskjuten i Vietnam, flygbombad i Östpakistan, jagad av stenslungade människomassor i Calcutta. Jag hade sett de fastklamrade liken i de sönderslitna palmerna efter den stora cyklonen i Bengalen. Jag hade lyssnat till de torterades berättelser i Santiago. Jag hade sett döden i Beirut,, i södra Filippinerna och Kurdistan.

Allt detta bar jag inom mig, då jag mötte de Röda Khmererna. Ändå slår upplevelsen av Dödens fält i Kambodja allt jag tidigare hade sett och upplevt.

Men då jag läste svenska medier fick jag läsa att jag ingenting hade förstått. I Stockholm var det fackeltåg, jubel, glädje och välgångsönskningar.