Tyck till om Robert Aschbergs kolumn

Vi har en feminist på jobbet. Inget märkvärdigt med det. Men hon anser att alla andra människor också är feminister om de bara håller med om att kvinnor och män ska ha lika villkor. Det står så i Nationalencyklopedien, säger hon.

  Därefter beskyller hon oss grabbar för att vara smygfeminister. Och, jodå, mycket har man blivit beskylld för, men aldrig det.
  Visst ska kvinnor och män ha samma villkor.
  Men, vad fan, smygfeminist! Det låter som om man skulle stå och trivas i en garderob med raffset och gummistövlar och en gurka i häcken. Lika skamligt som självbefläckelse på 1800-talet. Minst.
  Vår feministiska arbetskamrat - som i allt övrigt är en helt normal människa - menar att vi grabbar är feminister fast vi inte vågar erkänna det. Objektivt. Definitionsmässigt. Solklart. Tycker man att folk ska behandlas lika oberoende av kön så är man feminist, säger hon.

Jag är inte så tvärsäker. Jag vet bara att vi grabbar inte gillar att bli stämplade som det ena eller andra i några sammanhang.
  Framförallt inte när det gäller synen på brudar. Man måste se nyanserna också. Verkligheten är ju inte sa enkel.
  Enligt säkra kallor finns det idag två huvudströmningar inom den så kallade feminismen: den ena anser att kvinnor och män är lika i allt, utom just när det galler formen på könsorganen.
  Den andra riktningen anser att kvinnor och män är olika på en massa olika sätt.

Ska jag vara helt ärlig tvingas jag som enkel empiriker att hålla med den senare skolan. Tyvärr är dess förespråkare rätt så konstiga och flummiga. Nä, just nu ligger den senare skolan sämre till, de är färre och får mer stryk i debatten.

Problemet för oss som försöker begripa de stora sammanhangen är att det vimlar av etiketter på olika sorters feminister. Anarkafeminister, biofeminister, radikala feminister, lesbiska feminister, särartsfeminister, likhetsfeminister, bondefeminister, rödstrumpefeminister, stödstrumpefeminister, livmoderfeminister och nätverksfeminister. Det finns feminister som är chefer for tunga börsbolag, feminister som hatar allt vad man heter, feminister som bara är opportunister, feminister som älskar porr och feminister som är borgerliga riksdagsledamoter.
Det var rörande att läsa i tidningen i går att Karin Pilsäter (fp) ”nästan började gråta” för att talmannen Birgitta Dahl flyttat fram riksdagens voteringstider en timme, två dagar i veckan. Nu måste riksdagsledamöterna stanna kvar ända till klockan fem på eftermiddagen för att rösta.
  Talmannens beslut skildras närmast i termer av manschauvinism. Moderaten Mikael Odenberg säger:

När Birgitta Dahl väljer att lägga voteringarna klockan 17:00 omöjliggör hon varje möjlighet for oss småbarnspappor att hämta våra barn från dagmammor, daghem och fritidshem. Vi tvingas vältra över ansvaret på vara hustrur.
  Två dagar i veckan. Tjoflöjt. Hur är det i allmänhet för folk som jobbar? Måste inte de också hämta barn? Får de automatiskt gå från jobbet före 17:00?
  Problemet med feminism är att det går att kalla vad som helst för feminism, och om man använder sig av begreppet lite kreativt och med rätt darr på rösten så får man liksom omedelbart rätt i sak, vad argumentationen än gäller. Jag ger mig fan på att man skulle damma av Freuds gamla penisavund och förvandla den till en nygammal sorts feminism.

Nej, feministen på jobbet använder sig inte av en sådan teknik. Hon tycker till och med att det finns orättvisor mot mannen. Att de inte lever lika länge som kvinnorna till exempel. Frågan ar dock vad det beror på.