Tyck till om Anders Westgårdhs kolumn

Min son är rasande, han är ledsen, han är besviken och han överväger att stämma den där jäveln som uppfann alltihopa. Han ska dessutom skriva ett brev till Japans regering och förklara att alla japaner är idioter.
  Anledningen till att hans elvaåriga kropp darrar av ilska heter Pokemon.

  Alla föräldrar med barn i mellanstadiet vet vad Pokemon är; små bisarra monster som man samlar på i olika former, främst som samlarkort. Under vintern har industrin kring korten utvecklats till en frenetisk feber på svenska skolor.
  Samlarkorten har utgjort livets mittpunkt under flera månader för min son.

I kompanjonskap med en klasskamrat har han byggt upp en samling på hundratals bilder. Veckopengen har gått ograverad till nya kort och varje kväll har han suttit i sängen med sin pärm, sorterat, flyttat runt och lagt varenda detalj på minnet. Min fru och jag har ibland påpekat att det finns andra saker som kräver viss uppmärksamhet, men vi har inte gjort något för att hindra verksamheten.
  Att samla hör barndomen till. För något år sedan var det hockeybilder.

Själv minns jag både filmstjärnor och Monkees-bilder, och jag kan fortfarande framkalla tillräckligt mycket av den förnöjda samlarkänslan för att begripa ungefär hur det måste kännas att samla på Pokemonbilder.

Pärmen var försvunnen. Den återfanns slängd i en mörk vrå. De mest värdefulla korten var stulna - ett uppenbart proffsjobb. Världen gick i kras. Jag tänker inte gå närmare in på reaktionen, men världen gick i kras.
  En dryg vecka senare sitter vi i bilen och småpratar. Jag frågar aningslöst hur läget är med Pokemon-korten. Ilskan kommer direkt. ”Det är det sämsta som nånsin har uppfunnits, fast ingen riktigt fattar det! Det finns bara för att lura barn på pengar. Jag ska stämma den idioten som hittade på Pokemon. Var bor han? Kostar det pengar att stämma nån? Dom måste vara dumma i huvet i Japan. Det borde förbjudas!”
  Jag föreslår att han och kompisen helt enkelt säljer det som återstår, men då kastar han sig nästan ur bilen av ilska. Dom har redan försökt, men ingen ville köpa. I den snabbrörliga Pokemonvärlden har deras tidigare så ovärderliga samling plötsligt blivit en bunt färgglada papperslappar som ingen vill ha.

Vi hamnar i en animerad diskussion om begreppet värde. ”Ett värde är vad någon är beredd att betala”, förklarar jag pedagogiskt. ”Pappa, du är dum i
  huvet!”, skriker han.

Vill man se det från de positiva sidan kan man konstatera att detta med samlarkort mycket väl fungerar som en konkret introduktion till marknadsekonomin och dess mekanismer. Tillgång och efterfrågan, värde, pris och konkurrens agerar sida vid sida med drömmar, längtan, fantasier men också girighet och övermod.

Värdet på det kortet var alltså en fiktion, en kollektiv dröm för att hålla maskineriet igång och ångan uppe i den ”daytrading” som utspelades varje lunchrast på skolan.
  De verkliga guldkortens värdering hölls till stor del uppe med hjälp av mytologiska vandringssägner och övertygande snack i försäljarleden. Det teoretiska priset utnyttjades i byteshandeln för att erövra mångdubbelt fler kort.
  Hans vrede var oerhörd när korten blev stulna, och besvikelsen stor när bubblan sprack. Ändå är jag glad att han bara är elva år och att papperslapparna bara var färgglada monsterkort. Det kunde vara mycket värre.