|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Kalla mig gärna klimakterietant. Det är korrekt. Jag antas befinna mig i kris. Det är vad ordet betyder. Jag har slagit upp det i Nationalencyklopedin. Ordets latinska ursprung (climacterius) översätts ”som hör till de kritiska levnadsåren”. Till symptomen som räknas upp är trötthet och humörförändringar ”vilket kan påverka kvinnans dagliga liv och arbetsförmåga”. Se där, ännu en fiffig förklaring till att kvinnor kan verka så trötta och irriterade. Är vi inte mensmonster är vi klimakteriehäxor. Kvinnors liv är en räcka oavbruten hormonellt styrd vrede, alltså. Klimakteriet är pinsamt. Så vi får inte veta mycket i förväg. Själv hade jag inte ägnat det många tankar. Klimakteriet låg långt borta, trodde jag. Ingenting för en 59:a. Jag tänkte mig kanske ett stillsamt skrumpnande med åtföljande visdom, harmoni och rött hår. Och så var det bara detta. I somras fick jag en kittlande känsla i nackgropen och så det där suset över tinningarna medan samtliga porer öppnade sig i samma sekund och svetten for ner som en rullgardin från hårfästet. Flera gånger om dagen. Fascinerande, på sitt sätt. Jag var inte surare än vanligt, men jag fattade misstankar. Mina väninnor höll på att skratta ihjäl sig åt mig. Nej-nej-nej, det är för tidigt, sa de, alldeles för tidigt, du som just fyllt 40. Kolla termometern, sa de spydigt, det är inte ovanligt att människor svettas när det är 32 grader varmt. Men jag ringde doktorn och ett enkelt blodprov avslöjade att östrogenet är på rymmen. – Man har de ägg man har, sa doktorn, och när de börjar ta slut kommer klimakteriet. Är det normalt undrade jag (varför alltid denna drift att vara ”normal”?) Tja, sa doktorn. Sedan berättade han. Och jag lyssnade, storögd som ett flickebarn. Rent statistiskt har detta hänt mig elva år för tidigt. Den genomsnittliga kvinnan är 51 år när hon inträder i klimakteriet.En dag tar äggen slut. Flickor föds med två miljoner ägganlag varav åtminstone 300 000 finns kvar i puberteten. Ändå tar de slut. För kroppen slösar frikostigt. Varje månad mognar tusentals ägg, förklarade doktorn, och kvinnans kropp skannar genom dessa på jakt efter det mest perfekta, som kan tänkas bli framgångsrikt befruktat. Ett eller kanske två tas upp av äggledaren – de övriga kasseras. Nästa månad öppnas kylskåpet igen och fertilitetssystemet rotar igenom lagret efter det bästa av de ägg som är under mognad. Och så tar de slut. Och jag blir klimakterietant. Jaha. Om ”tant” står ingenting i Nationalencyklopedin mellan Tansley (manlig brittisk botanist som varit död i 45 år) och Tanta ( stad i nedre Egypten). Jag svettas inte mer. Det finns piller. Mina sitter på en rund skiva, med veckodagarna utmärkta. Liknar p-pillerkartor, en liten hälsning från de fertila åren. Mer är det inte. Som så många gånger förr retar det mig att jag ingenting visste. Som vanligt hade jag ingen ingående kunskap om min kropp. Lika lite visste jag om fertilitet. Ärligt talat, hur många vet vad en ägglossning innebär, när den inträffar, hur länge ett ägg är befruktningsbart, vart det sedan tar vägen? Allt det där.Jag har kollat efter artiklar. Klimakteriet har löjliggjorts i alla tider, berättar idéhistorikern Karin Johannisson som skrivit den viktiga boken ”Den mörka kontinenten”. För hundra år sedan ansågs kvinnans sexualitet dö med hennes fruktsamhet: ”Men likväl finnes ett begär efter upptagande av säd, hvilket synes vara ändamålslöst.” Kvinnan skulle avstå: ”De må vara nöjda, deras vår är förbi.” Minsann. Jag läser några andra artiklar där kvinnor hyllar klimakteriet: ”...mogna, starka kvinnor som är fyllda av skaparglädje, initiativförmåga...” Klimakteriekvinnan, utropar de, hon startar om karriären på nytt, fylld av skaparglädje, empati, energi... Det blir för mig lite krystat. Klimakteriet har inte gjort mig sämre, men måste det automatiskt förädla mig? Kvinnor i min omgivning reagerar med försiktig medkänsla: ”Men hur känns det för dig...?” Ingen säger ”grattis”.Och varför skulle de? ”Hur känns det”? Mitt ärliga svar är: Inget särskilt. Det är helt sant. Kroppen är sig lik. Jag är inte särskilt förbannad. Förutom när jag läser i Aftonbladet att kvinnor står för drygt 60 procent av sjukfrånvaron. Medan männen blir friskare blir kvinnor i 50-årsåldern sjukare – en följd av slakten på offentliga sektorn. Kvinnor i klimakterieåldern håller på att jobba ihjäl sig! Klart de är förbannade. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
Lördagkväll och mys i tv-soffan. Och vad bjuds vi på? ”Prat i kvadrat”, ”Fångarna på fortet” och ”Bingolotto”. Nöjesprogram vi lärt oss att älska. Eller har du tröttnat? Tyck till!
