Tyck till om Liza Marklunds kolumn

Såg fem sekunder av Fröken Sverige-galan för någon helg sedan. En söt flicka med uppsatt hår sa: Jag tycker att jag är en bra förebild.
 Då fick jag kräkreflexer och var tvungen att gå ut ur tv-rummet.

 Det har, rent generellt, varit ett himla tjat om förebilder de senaste veckorna. Värst har missarna varit. Hon som vann rastävlingen svarade på frågor i alla tidningar dagen därpå, och överallt påstod hon att hon var en bra förebild. De här tjejerna tror tydligen, på fullt allvar, att de verkligen är något för unga kvinnor att se upp till. Någon måste ha tutat i dem att det är så, för de har ingen en aning om vad de pratar om. Varför i jösse namn ska vi se upp till en ung flicka som tillåts exploatera sig några korta minuter i ett kommersiellt mediajippo? Som valts till denna exploatering ut på grund av sin följsamhet, sitt bystmått och sin brist på kritiskt tänkande? Ska vi alla dyrka henne för att hon inte röker? Jesus! Dyrka min mamma i stället, hon röker inte heller och hon har åtminstone åstadkommit något i sitt liv.

Men vi har haft fler självpåtagna förebilder i media senaste veckorna.
 Göran Kropp, killen som inte kom till Nordpolen på grund av tummen, och hans tjej Renata Chlumska har upprepade gånger pratat om sig själva som förebilder. Varför, undrar jag? För att de var först att klättra högst på besvärligast möjliga sätt? Jag förstår inte det märkvärdiga. Att bestämma sig för något och sedan genomföra det är förstås lovvärt, men då skulle ju alla pellejönsar i Guinness Rekordbok springa omkring och kalla sig förebilder.
 Fast det gör de kanske.

Sedan har en amerikansk undersökning slagit fast att Pippi Långstrump är den ultimata, feministiska förebilden. Pippi Power kallas det.

Så finns det då inga offentliga förebilder för unga kvinnor?
 Ja, naturligtvis. De finns både i verkligheten, i tv, på film och i litteraturen, både utomlands och i Sverige. Aftonbladet Kvinna intervjuade flera av dem i onsdags, Therese Rajaniemi, Sarah Wägnert, Monica Nilsson. Sedan har vi Alice Bah, Ludmilla Engqvist, Anna Wahlgren, Helena Bergström, Anna-Lena Brundin, AnnBritt Grünewald, och många många fler. Detta är kvinnor som vill något och driver det, oavsett vad folk tänker och tycker om dem. I min egen bekantskapskrets finns andra, lika bra men mindre offentliga förebilder. Tove som håller på att bygga upp en egen teater. Johanne som skriver en bok om kriget på Balkan. Dita som gör underverk med eleverna i sin tredjeklass i Vasastan.

På bio finns flera klockrena förebilder som lyft sina respektive filmer till braksuccéer. Den första jag tänker på är Baby i Dirty Dancing. Jag har skrivit det förut, och jag hävdar det igen. Detta är en klockren feministrulle. Den fula tjejen som alla driver med, hon står för sin godhet, sitt engagemang, hon tar risker och ansvar, hon knullar - och hon vinner! Hon får upprättelse, hon får prinsen och blir balens drottning. Hurra!
 Den andra är Titanic. Den rika, bortskämda Rose (Kate Winslet) gör sitt eget val och står för konsekvenserna. Kärlekshistorien med Leo diCaprio är bara verktyget som får henne att fatta rätt beslut.

James Cameron har förresten gjort flera andra förebildsrullar, jag tänker främst på Terminator-filmerna. Linda Hamilton räddar världen från undergång samtidigt som hon tar hand som sin son.