Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

Under den troskyldiga perioden av Sveriges omvandling till så kallat mångkulturellt samhälle gällde runt om på landets tidningsredaktioner en oskriven men sträng pressetisk regel:
   När du skriver om brott, nämn aldrig - antyd inte ens - att det är en invandrare som begått det även om det är så det ligger till.

   Ända fram till 1990-talet efterlevdes denna regel tämligen obrottsligt. Det enda uppseendeväckande undantaget jag minns var ett tv-program av Jan Guillou som visade att ”zigenare”, som de då fortfarande kallades, stal mer än andra. Dokumentären blev hårt kritiserad eftersom den ansågs stryka fördomar medhårs.
  Jan Guillou försvarade sig med att ställa den intrikata frågan: Får sanningen inte omtalas ifall den bekräftar förutfattade meningar?

Under de senaste tio åren har redaktionsledningarna i våra medier släppt litet grann på den gamla regeln. Det har skett i samband med att man oftare än förut har börjat publicera namn och bild på grova brottslingar - eller starkt misstänkta vid mycket grova brott som polismorden i Malexander exempelvis.
   Då har uppgiften om invandrarbakgrund kommit med på köpet.
   Fortsättningsvis är man emellertid förhållandevis återhållsam med offentliggörandet av olika missdådares etniska tillhörighet. Och det ligger en god tanke bakom:

Främlingar i Sverige löper, alla goda invandrarpolitiska intentioner till trots, samma risk som främlingar i andra länder att mötas av okunskap, fördomar och bortvända blickar. Det är onödigt att utsätta dem för ytterligare en risk att stigmatiseras kollektivt för att någon ur deras grupp begår brott och detta blir allmänt känt.

Människorna som bodde i invandrartäta områden runt storstäderna visste mycket väl att invandrarfamiljernas grabbar var överrepresenterade vid de typiska ungdomsbrotten - rån, slagsmål med grov misshandel, ofredande mm.
   Folk visste också att det förekom regelrätta gängsammandrabbningar mellan ”svenskar” och ”utlänningar” mellan ”vi” och ”dom”. Allmänheten hade länge vetat vad tidningarna vägrade skriva om och många renhjärtade idealister inte ville tro:
  Att invandringen även i Sverige skapade sociala spänningar. Att en generation ungdomar, födda och uppvuxna i Sverige men med rötter i andra kulturer, hade svårt att finna sig till rätta i detta land och att landet hade svårt att finna sig till rätta med dem.

Under 1990-talet började medierna berätta öppenhjärtigare om dessa ting. Aftonbladet var faktiskt först ut 1991. Numera har invandrarfamiljernas unga själva banat sig väg till offentligheten och tagit sig rätten att berätta på olika sätt om ''det nya landet''.

Jag tror att det klokaste är att i princip fortsätta att ligga lågt med publiceringen av uppgifter om brottslingars bakgrund. Emellertid, i samma ögonblick som vi finner att vi har att göra med brott där etniska spänningar är av betydelse för att brottet har begåtts - då måste vi nämna bakgrunden. Även om det resulterar i otäcka påringningar.    Annars för vi allmänheten bakom ljuset.