Tyck till om Kerstin Weigls kolumn

Claes Borgström, brottmålsadvokaten med varggrinet, blir ny jämställdhetsombudsman. Han är inte politruk, inte präktig, kanske inte ens politiskt korrekt.
 Jag tror på Borgström.

 Jag tror på honom eftersom ingen kan föreställa sig att han vill arbeta med jämställdhetsfrågor för att han inte på annat sätt kan skaffa sig inflytande, pengar och beundran. Eller för att han skulle vara tillstukad, manshatare eller sexuellt frustrerad.
 Jag tror på honom eftersom (den av män kontrollerade) mediala världen kommer att ge honom utrymme.
 Inte för att jag vet exakt vad vi ska ha honom till. Vad kan jämo göra åt att män slår ihjäl sina kvinnor? Enklaste lönediskriminering tycks omöjlig att bevisa i domstol.
 Vi kan förstås ha Borgström som en ikon.Vi kan gå runt honom och ropa halleluja; här är Jämo-Jesus: här står en man som gått ner 40 procent i lön för ett tryggt ämbetsmannajobb, i det mildare strålkastarljus som tillåter mer tid åt hustru, segling, och vård av hjärtinfarkt. Och han är man! Honom tror vi på!

Vi är många som tror, tror jag. Just i går talade jag med en man som tror att Borgström vill lära sig mer om en subtil och sällan beskriven diskriminering av män, nämligen i egenskap av pappor.
 - Han börjar inte förrän i september, sa mannen, men då ska jag ringa.
 - Gör det, sa jag.

Det är vårdnadstvister jag tänker på. Ett ämne alla journalister skyr som pesten. Fråga mig inte hur det gick till, men jag har ett skåp fyllt av ovälkomna handlingar som rör män i vårdnadstvister.

De är ovanliga, men likväl finns fallen när mannen har särbehandlats, misstänkliggjorts och rentav ratats utifrån sitt kön.
 Vanligast är att en kvinna har viskat ordet ”incest”, och karusellen dragit igång. Även avskrivna misstankar finns kvar i handlingarna och påverkar såväl (de kvinnliga) utredarna som domstolarna.
 Dåliga domar brukar ändras - men inte förrän avsevärd tid förflutit. Då har barnen under utredningstiden bott så länge hos sin mamma att domstolen, ofta med all rätt, finner för gott att de bor kvar.
 För den som utsatts för justitiemord finns i demokratier den tredje statsmakten, alltså media. Men eftersom diskrimineringen är svårbevisad och ovanlig (och därtill extremt obehaglig att konfronteras med), resonerar de flesta redaktioner som så att de inte nödvändigtvis behöver granska de fallen. De nästan inte finns.
 Även jag önskar att de inte fanns. Så att jag kunde få ro. Problemet är att de här diskriminerade männen ändå finns. Jag kan försäkra att för just dem är inte fenomenet så ”ovanligt” eller ”osannolikt”. Särskilt inte med tanke på att det inträffat.

Det finns en man som inte träffat sin dotter på fem år, trots upprepade domar som ger honom, eller rättare sagt barnet, umgängesrätt.
 Det finns en man vars son ideligen rymmer hem till honom. Utredare träter sinsemellan om vad och vem som är problemet. Mannen kör hem sin son varje gång, rasande förtvivlad, men han vågar inget annat av rädsla för att misshaga utredarna. Hans senaste drag är att låta bekanta smygfilma uppträden när rymlingen återförs hem till mamma.

Jag talade som sagt med en man igår. Hans fru ringde ett samtal om en röd stjärt och försvann med barnen tre månader. Utredningen lades ner efter ett enda förhör med kvinnan, men historien är efter ett år mer dramatisk än någonsin och för närvarande har ingen av föräldrarna vårdnaden.

Den som håller huvudet kallt och inte lämnar hemmet utan bor kvar med barnen - den vinner, om man nu kan tala om vinnare i de här fallen. Särskilt inte ur barnens perspektiv, som är det viktigaste.
 Ett bättre råd är: skilj dig inte.
 Mitt viktigaste råd är: ta föräldraledigt. Bevisa från början att dina barn är värdefulla.
 Vår nye Jämo Claes Borgström lånade pengar av banken för att kunna ta två halvårslånga ledigheter med sina barn. Honom tror jag på.