  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
 Ett år efter Natos bomber är Serbien
ett u-land. Husruinerna står fortfarande kvar. Vanliga serber säljer sina ägodelar för att få pengar till mat. Ekonomin är körd i botten. Många vill bara en sak: lämna landet så fort som möjligt. Aftonbladets Wolfgang Hansson och
Peter Knopp rapporterar i dag från Serbien
– ett land präglat av uppgivenhet och
hopplöshet.
Bombat till ett u-land
BELGRAD- KRAGUJEVAC- NOVI SAD. På solkiga dukar direkt på marken ligger rester av nyfattiga människors liv. Omoderna kläder, plastväskor, batterier och lyskontakter. Serberna säljer sina ägodelar i kampen för att överleva. Vi möter ingen vrede över bombningarna. Bara en monumental håglöshet. Den riktiga loppmarknaden på norra sidan av Savafloden håller egentligen till bakom en inhängnad. Men vanligt folk har inte råd att betala ens den symboliska avgiften för att stå här. I stället håller de till längs genomfartsvägen utanför grindarna. Slitna män och kvinnor med sorg i ögonen. De säljer allt de kan undvara för att få ihop pengar till mat. – Jag har tre barn och kan inte få pengarna att räcka, säger en kvinna i röd jacka och en grön väst. Jag säljer sånt som jag inte absolut behöver. På hennes duk på marken ligger en lila blus, en gammaldags rörradio, en ljusblå plastväska och en skruvmejsel. Väskan vill hon ha 20 kronor för. – Ibland tjänar jag en hundralapp på en dag. Ofta mindre. En bitande vind från floden får henne att svepa den rosa sjalen tätare runt halsen. Hon vill i likhet med de andra försäljarna inte säga sitt namn och absolut inte vara med på bild. Hon är generad över att behöva sitta här. – Framtiden? Damen i den röda kappan skrattar rått åt min fråga. – Jag är 50 år. Om jag varit yngre hade jag lämnat landet. Försäljarna trängs i flera kilometer Skaran av grå, huttrande människor sträcker sig längs hela gatan och in på en gräsmatta. Totalt flera kilometer. Det mesta som säljs är skräp. De bra prylarna har folk sålt för länge sedan. Marknaden är en mycket påtaglig illustration till dagens situation i Serbien. Butikerna längs gågatan i centrala stan är välfyllda med märkeskläder och mat. Men där har bara en minoritet råd att shoppa. Den stora massan handlar på loppmarknaden där priserna är låga och prutbara. Serberna har i dag en genomsnittsinkomst på 355 kronor i månaden. Det är likvärdigt med många afrikanska u-länder. Korridoren är smutsig och luktar surt. Vi knackar på dörren längst ner till höger. I ett rum mindre än ett normalstort svenskt vardagsrum bor tre familjer. Alla är serbiska flyktingar från Kosovo. Linoleumgolvet är bitvis upprivet och sprucket. Taket är fullt av fuktfläckar. I ett hörn står en stapel med tallrikar med ingrodda matrester. Bredvid en plastbunke med brunfärgat vatten där bitar av lunchen flyter omkring. En stol och våningssängar i metall är de enda möblerna som finns. I denna misär har familjen Dordevic bott sedan i juni förra året. – När vår egen polis och militär försvann då flydde vi, berättar Nenad Dordevic. Borgmästaren kallade till möte och sa att vår säkerhet inte längre gick att garantera.
Förvarar kylvaror i en papplåda Familjen lämnade allt utom en tv och en video bakom sig. – Vi hade ett hus och fyra lägenheter i Kosovo. Jag jobbade som receptionist i ett hotell. Vi hade bra liv. Nu har vi ingenting. Under en av sängarna drar han fram en pappkartong och pekar på innehållet. – Här är vårt skafferi. Vi har inget kylskåp så även kylvaror förvarar vi här. Efter 2–3 dagar är de dåliga och vi måste slänga dem. Från korridoren hörs skriken från en två månader gammal baby som föddes här. Hustrun Ilinka tränger sig fram och pekar menande på högen med disk. – Att leva så här är inte värdigt. Råttor härjar på nätterna. Jag tvättar håret högst en gång i månaden. Vi har inga arbeten och inga pengar. Om vi fortfarande bor kvar här om ett år kan vi lika gärna dö. Här har vi inget liv. Ändå kan de inte tänka sig att återvända till Kosovo. De litar på den jugoslaviska armén men inte på FN-trupperna, Kfor. – Kanske kan de vakta vårt hus men vad händer när vi ska gå till affären och handla? Då kommer albanerna att döda oss. När vi kommer ut på den gyttjiga planen framför baracken känner jag ett stort behov av ett djupt andetag. – Men kom ihåg att de alla röstar på Milosevic, säger vår följeslagare, kommunens informationschef Svetolik Nikolic, som tillhör oppositionen. Underförstått får flyktingarna delvis skylla sig själva; de röstade fram den regim som ödelagt landet och de stöder den fortfarande.
”Många har det ännu sämre än flyktingarna” Jag frågar om flyktingarna fått någon hjälp av den serbiska lokalbefolkningen i staden. Svetolik Nikolic skakar på sitt vågiga, silvergrå hårsvall. – Många av våra egna invånare har det ännu sämre än flyktingarna, säger han. Sedan sanktionerna och bombningarna har en stor del av vår medelklass förvandlats till fattiga. De förlorar köpkraft varje dag. 69-åriga Jelena är ett tydligt bevis för det. Vi möter henne på Röda korsets soppkök i Belgradstadsdelen Zvezdara. Hon kommer hit sex dagar i veckan för att hämta en portion färdiglagad lunch och ett bröd. – Pensionen går inte att leva på, säger den nästan tandlösa damen. Förr klarade jag mig själv. Nu måste jag ta emot allmosor. Det är ingen kö till den färdigkokta pastan men en konstant ström av hungriga. Andelen socialfall har ökat dramatiskt. – Folk tar med sig maten hem. Att sitta här och äta vore alltför förnedrande, säger Sten Svedlund, Rödakorsfederationens chef i Belgrad. – Fabriken bombades flera gånger under kriget men regimen har redan byggt upp den igen, säger informationschef Nikolic. Men produktionen är inte ens en procent av kapaciteten. Fabriksområdet ser rent av öde ut. Vi ser ingen aktivitet alls, bara några parkerade Yugo-bilar. En stor del av landets industrier står stilla. Det finns inga pengar att betala löner med och sanktionerna hindrar importen av råvaror som är nödvändiga för produktionen. – På ett sätt vore det bättre att riva många av fabrikerna. Då skulle folk slippa de smärtsamma påminnelserna om att de en gång hade jobb. Bland de förr så vackra men numera gråsmutsiga husen i centrum hör vi agitatoriska högtalarröster. Stadens lärare håller protestmöte. Senast de fick lön var i januari. Och då fick de bara hälften av de hundra D-mark de tjänar i månaden. Lärarna började med att minska varje lektion med en kvart. Sedan någon vecka strejkar de helt. – Situationen är värre än den var för ett år sedan, säger Liljana Paunovski. Det går inte längre att bedriva en meningsfull undervisning. Några av husen ska renoveras. Andra ska rivas. Till ingetdera finns det några pengar. Bara i utrikesdepartementet håller hantverkare på att reparera.
Broarna ligger knäckta i Donau De utbrända byggnaderna är en kuslig påminnelse om Natos överlägsenhet. Polishögkvarteret är helt utblåst men husen bredvid utan en skråma. I Novi Sad ligger broarna över Donau fortfarande i floden. Knäckta som av ett karateslag. En provisorisk pontonbro med orange räcken har byggts upp i stället för de tre broar som ödelades. Köerna är långa och hastigheten låg. Pontonbron blockerar effektivt all fartygstrafik på floden söder om Novi Sad. Inne på Alexander Ivkovacs kontor i Stadshuset är aktiviteten febril. Telefoner ringer hela tiden. Medarbetare kommer in och vill ha besked. I korridoren väntar en hop besökare. Men med broarna har inte mycket hänt. Ivkovac skyller på regimen som vill bygga en annan typ av bro än kommunen. Läget är låst. Och vem ska betala? Vattenförsörjningen är bara delvis återställd. Hushållen på ena sidan Donau får fortfarande dricksvatten från tankbilar. Även på Yugopetrols oljeraffinaderi i utkanten av staden pågår reparationsarbeten. Men det är milt sagt långt kvar. Vi körs runt i en ofattbar förödelse av vicedirektör Dopuda Vladimir. Ännu ett år efter bomberna ligger en frän stank av brand över de förvridna metallskeletten. En oljecistern har sjunkit ihop som en sufflé. Raffinaderiet förstördes nästan totalt av bombvåg på bombvåg. Vicedirektör Vladimir är mycket stolt över att raffinaderiet nu går på tio procent av sin ursprungliga kapacitet. – Vi har jobbat dag och natt sedan den dag bomberna slutade falla. Men mer än 30 procent kommer vi inte upp till under överskådlig tid. Sanktionerna gör det svårt för oss att få tag på reservdelar. Även om vi kunde få tag på delar har vi inte tillräckligt med pengar för att bygga upp allt. Ryssland och Kina struntar i sanktionerna och säljer bland annat olja till Serbien. Men när jag går förbi bensinstationen utanför hotellet är det ändå kö runt hela kvarteret. Majoriteten av stationerna saknar helt kunder eftersom de inte har någon bensin. I stället säljs den svart i gathörnen förpackad i petflaskor. Förmodligen är det därför motorvägen söderut från Belgrad ligger tämligen öde. Enstaka, ålderstigna lastbilar stretar sig fram insvepta i svarta avgasmoln. Eländet inte bara Natos fel Ändå kan Serbien inte skylla sitt elände bara på Nato. Landets ekonomi har plundrats de senaste tio åren. Vinstgivande företag tömdes på pengar som gick till krig och regimens privata plånböcker. Bombningarna blev den sista spiken i kistan. Vad som förvånar mig mest är serbernas brist på vrede. Ingen jag pratar med är arg på Nato. Håglöshet, uppgivenhet, frustration och livströtthet är i stället de känslor som dominerar. Ett helt folk i behov av Prozac. Ingenstans märks det tydligare än vid Republikplatsen i centrala Belgrad. Jag står och intervjuar några ungdomar som alla bara har en önskan: att snarast flytta utomlands. I duggregnet hörs ljudet av visselpipor. Den dagliga demonstrationen mot president Slobodan Milosevic är på intågande. Ljudet förebådar en stor skara människor. När de väl kommer är de inte mer än högst 50 personer. I september förra året samlade de tiotusentals människor. För fyra år sedan 100 000. Nu verkar Milosevic sitta säkrare en någonsin trots att han bevisligen kört landet i botten. Oppositionen har ägnat sig åt interna käbbel och helt misslyckats med att presentera ett hållbart alternativ. Samtidigt som Milosevics polis och säkerhetstjänst misshandlar oppositionella och med jämna mellanrum stänger kritiska tidningar, radio och tv. Lugnet har lägrat sig inne på Alexander Ivkovacs tjänsterum i Novi Sad. Han plockar fram en cigarrett. När han dragit det första blosset och blåst ut röken mot taket riktar han hård kritik mot Västeuropa och USA. – Sanktionerna och bombkriget har bara ytterliggare stärkt Milosevic. Han kan skylla sina misslyckanden på utlandet. Sanktionerna drabbar inte regimen i första hand utan vanliga människor. Därför borde de tas bort. Ivkovac – som själv anser att Milosevic är en brottsling – är inte förtjust över att presidenten åtalats för krigsförbrytelser vid den internationella domstolen i Haag.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
FLYKTINGBARNETS MINNE FRÅN KOSOVO – EN PISTOL 
LOPPMARKNAD 
RUINERNA 
500 000 flyktingar från de tidigare krigen i Kroatien och Bosnien.
TRE FAMILJER – I ETT RUM
BYGGER NYTT EFTER NATO 