  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Vittnet i trapphuset kan inte peka ut mördarna Först hörs hon knappt – men utan att tveka, utan att vika undan en sekund berättar den 24-åriga kvinnan vad hon såg genom tittögat i dörren. Att mördaren höjer sitt vapen och skjuter mot Björn Söderberg. – Jag står bara och stirrar i ren chock, säger hon. Bara några meter från henne sitter de tre nazisterna.
Håret är uppsatt och händerna knäppta. På den ljusrosa jumpern dinglar ett smycke. Livet har vänts upp och ner Till en början är hennes blick som fastnitad vid rättens ordförande, den stränge Peter Prom. Men när rättens ledamöter går ut och konfererar ett ögonblick vågar hon flytta blicken. Hon tittar sig omkring i salen, möter sin mammas blick uppe bland åhörarna och ler. Hon tittar försiktigt på de tre där framme – och de tittar på henne. Tittar gör alla andra också, men hon klarar det. Inte ett ögonblick tvekar hon eller darrar på rösten. – Jag tyckte det kändes som en evighet, men det gick väldigt fort, kanske bara nån minut, säger hon. Fram till den 12 oktober förra året levde hon och hennes lilla dotter ett alldeles vanligt liv, som vem som helst, i ett hyreshus i Sätra. Det var en kväll vilken som helst. Men den kvällen vändes hennes liv upp och ned. Huset som hon bor – eller i alla fall bodde i – har bombhotats, hon har tvingats leva med livvaktsskydd, hon har förmodligen varit fruktansvärt rädd. Nu sitter hon här. Lugnt och sansat berättar hon vad som hände. Hon hade just sett på ”Äntligen hemma” med Martin Timell i TV 4. Inne i sovrummet ligger hennes dotter och sover. Nu är klockan ungefär tjugo i nio på kvällen och hon håller på att måla skåpluckor framför tv:n i vardagsrummet. Då hör hon upprörda röster, folk som skriker i mun på varandra nere i porten, som hon uppfattar det, och går fram till tittögat i dörren. Hon ser inget, utan går tillbaka och fortsätter att måla. Bråket har lugnat ned sig, men hon hör att det är folk kvar i trappan. Hon hör plötsligt ett skrik och går fram till tittögat igen. – Då springer en man förbi och bakom honom springer ytterligare en man. När han kommer till mitt våningsplan börjar han skjuta, berättar hon. Hon ser den förste mannen, som uppenbarligen springer för sitt liv, snubbla till, på väg uppför trappan till den översta våningen. Hon förstår att han är träffad. Hon ser den andre mannen fortsätta efter uppför trappan. – Han går sakta och skjuter efter honom när han springer. Hon ser en tredje person komma uppför trapporna och även han fortsätta en bit uppåt, utan att försvinna ur hennes synfält. I rättssalen visar hon hur han höjer armen och riktar den upp mot Björn Söderbergs bostad. Hon ser aldrig om han också har ett vapen i handen. – Det fortsätter att skjuta, sen blir det tyst, så kommer tre, fyra skott. Hon ser mannen med pistolen komma nedspringande från Björn Söderbergs våningsplan. Till den tredje mannen, som står precis utanför hennes dörr, bara några decimeter ifrån henne, säger han: – Nu sticker vi! Ett ögonblick senare, från sitt sovrumsfönster, ser hon de två männen springa bort från huset. Står fast vid vad hon sagt Hon kan beskriva deras klädsel, hon säger att den tredje var kanske kraftigare än han med pistolen – men de hade bylsiga jackor och hon är osäker. Det står hon fast vid, liksom allt hon säger, hur mycket de åtalades advokater än försöker pressa henne eller få henne att säga emot sig själv. Ingen ber henne peka ut någon av de tre där framme – det kan hon inte. – Jag såg aldrig särskilt mycket av deras ansikten, säger hon. Hon såg mordet, men frågan är om det hon såg – och det de fyra ungdomarna längs flyktvägen såg – räcker. Kanske, men det känns inte så. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
STÄNDIGT SKYDDAD 
