Tyck till om Anders Westgårdhs kolumn

Nästan varje dag går jag in i min närbutik och nästan varje dag utspinner sig följande konversation:
 Tjenare! säger jag.
 Tjenare! säger han.
 Läget? frågar han.
 Bra, svarar jag. Själv?
 Jo, bra, säger han. Jag svarar med att snyta mig, varpå han frågar:
 Sjuk?
 Nej, bara den förbannade vintern, förklarar jag. Han tröstar:
 Kommer vår. Sen säger han:
 Snus?
 Och ungefär där brukar vår ordväxling upphöra.

 Det blir liksom inte mycket mer, fastän jag egentligen är enormt nyfiken på vem han är, hur det ser ut hemma hos honom, vad han tycker och tänker bakom den tjänstvilliga handlarfasaden.
 Möjligheterna till fortsatt meningsutbyte faller egentligen på en enda men synnerligen viktig sak, nämligen hans begränsade kunskaper i svenska språket.
 Jag talar alltså om en utlänning, en invandrare. Och jag talar om två män som intuitivt gillar varandra men som inte förmår att utveckla sin vänskap till mer än torftiga artighetsfraser och enkla vardagsord.
 Visst är det något av en mellanmänsklig tragedi?

Även om svensk invandrings- och integrationspolitik måste betecknas som ett misslyckande är det inte försent att förbättra. Allt fler talar om att Sverige måste göra verklighet av det fagra snacket. Vissa förordar fri invandring med den samtidigt cyniska och realistiska argumentationen att det är enda chansen att säkra arbetskraft, skatteunderlag och vårdpersonal när vi ursvenskar blir gamla och våra barn har IT-utvandrat till cyberrymden.

Det är möjligt att det måste bli så, och jag har personligen inga bekymmer med att vidga den svenska mångfalden. Men för att ta del av den måste man kunna prata med den.

Men utanförskapet är inget man justerar med en rekvisition på socialen. Integration kan man inte köpa på 48 månaders avbetalning i ett köpcentrum.
 h97.9996
 För att bli en integrerad och accepterad medborgare i Sverige måste man klara att kommunicera på svenska över en viss nivå. Ribban kan ligga olika högt i olika yrken och sammanhang, men aldrig så lågt att man lika gärna kunde leva med en bred tejpremsa för munnen. Det enda yrke som kan bedrivas utan språk är möjligen vård av dövstum.
 I höstas genomförde Skolverket en studie av kunskapsnivån hos 546 representativa invandrare. Facit: sex av tio klarade bara mycket enkel vardagssvenska eller inte ens det.
 Häromveckan var nånting som kallas Mångfaldsrådet hos integrationsminister Messing på en uppvaktning. Med framtidens arbetskraftsförsörjning som påtryckningsmedel krävdes bättre svenskundervisning för invandrare.
 ”De är kritiska till att vi generaliserar för mycket och att man sätter människor som kanske är analfabeter i samma grupp som de som har en akademisk utbildning”, sade Ulrika Messing till TT.
 Man får hoppas att hon inte lät förvånad.

I Göteborg jobbar kommunen med ett nytt projekt där svenskundervisning varvas med yrkespraktik som utgår från den enskildes möjligheter och färdigheter.
 Och härom morgonen sa en klok kvinna i radion ungefär så här: ”När svenska myndigheter får klart för sig att en nyanländ flykting eller invandrare är utbildad läkare - från det ögonblicket ska målsättningen vara att den personen så snart som möjligt kan arbeta som läkare i Sverige.”

Det rör sig alltså i maskineriet, och det är bra. Med undantag för vissa obotliga pontare (såna som säger sig vilja försvara sitt land med yxan i hand...) inser förhoppningsvis majoriteten svenskar att invandring och mångfald ger oss positiva möjligheter.

Vi släppte in dem, men bara i farstun. Det är inte klokt att det fått fortgå. Men det är aldrig för sent att börja om.