  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Innerst inne, säger väninnan apropå kvinnodagen som i förra veckan svepte genom medierna, ”önskar alla män att deras kvinnor var glada, kåta och tacksamma”. Hon är den av mina fyra bästa väninnor (alla lyckade yrkeskvinnor) som lever i ett hushåll som skulle kunna kallas jämlikt. En av fyra. Vad skall man säga om den statistiken? Kvinnor problematiseras i en aldrig sinande eländesstatistik som dagligen spottas fram i svarta rubriker: En fjärdedel av alla sjuåriga (!) flickor har bantat och över hälften av alla flickor tycker att de är för tjocka. Trettio högstadieflickor av trettiotvå säger att de kallats ”hora” i skolan och blivit ”tafsade” på. Antidepressiva medel har sjudubblats bland unga kvinnor på ett decennium. Var fjärde gravid kvinna misshandlas av sin man. En tredjedel av flickor mellan 15 och 23 år har ont vid samlag, med smärtor i slidan som varar från timmar upp till dagar efter samlaget. Vulva vestibulit. En åkomma från 1800-talets snörda kvinnoliv i vårt så supermoderna 2000-tal! Naturligtvis blottlägger siffrorna en verklighet, men samtidigt förstärker de bilden av Kvinnan-som-Problem. Kvinnan-som-Passiv. Kvinnan-som-Offer. Medan såväl nyhetsbevakningens som populärkulturens Aktör och Hjälte är den-unge-mannen. Han är huvudpersonen även när han beskrivs som ”anti-hjälte” (till exempel skinnskalle). Hans socialt mer lyckade broder för krig utan förstorade biceps. Han har redan vunnit framtiden, för i IT-industrin är fyra av fem – just det! – unga män.Tänk om vi – för en gångs skull – skulle vända på steken. Såsom antropologen Margaret Mead gjorde när hon kallade den manliga identiteten ”civilisationens återkommande problem”. Det finns inget ”naturligt” – i biologiska termer – som definierar kategorin ”manlig” på samma sätt som barnafödande definierar ”kvinnlig”. Elisabeth Badinter visar i ”XY. Om mannens identitet” (som finns i svensk pocket) hur manlighet först och främst är att inte vara kvinna. Pojken måste avskilja sig från modern och lära sig att bli olik henne, medan flickans förhållande till modern lägger grunden till hennes identifikation med det egna könet. Vägen till manlighet går genom en maskulin protest. Jag får inte vara som hon. Jag är inte som hon. Jag är emot henne. Detta speglas i gatans språk i stora delar av världen. Den som inte lyckas förtränga modern är en mother-fucker, en amerikansk morsknullare, en ben-zona, en israelisk son-till-en-hora eller hans spanska broder hijo-de-un-puta. Dessa epitet visar hur djup rädslan är för modern, hon ur vars livmoder han kommit. Och visst är det inte en överlägsen, utan en livrädd man som måste uppfatta sitt könsorgan som ett vapen i kampen mot Kvinnan? Han ”erövrar”, ”lägrar” och ”tar” henne. Så uppträder man mot en fiende man är hotad av och måste besegra, inte mot någon som ”av naturen” är svag och underdånig.”Mannens hållning mot kompanjonen”, skriver Elin Wägner i Väckarklocka, ”präglas av den tvetydigaste blandning av repressaliestämning och beskyddarvilja, kärlek, nedlåtenhet och rädsla. Man spårar i hans politik den osäkerhet och de överdrifter som en ockupationsmakt alltid gör sig skyldig till, innan den blir säker i sadeln.” Det är våldtäktsmannen, torsken, soldaten, de destruktiva makthavarna som är vår civilisations Stora Problem. Förövarna och inte offren. Utrustad med laserstrålar förgör han nya världar i datorspelen, skjuter skarpt på bio eller med dödligare vapen i verklighetens krig. Könet är för honom ett vapen att förgöra kvinnan. Genom övergrepp. Eller ”bara” genom överlägsenhet, där han sitter i bastun och förhandlar med andra män om makten och pengarna.Kvarstår för den unga kvinnan att sucka: Det är synd om oss. Och gott åt dom! Dom vill ha oss äkta, glada och tacksamma. I stället får dom Vulva vestibulit. Fast vem, innerst inne, skulle inte vilja vara kåt och glad. Men tacksam? Glöm det! 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
