Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
FREDAG 10 MARS 2000
 

Text: Liza Marklund
Tyck till om Liza Marklunds kolumn

Att kalla sig feminist har blivit något för de fina, intellektuella och högutbildade

Så har 8 mars kommit och gått och kvinnofrågan fick sina fifteen minutes of fame igen. Det är för tragiskt att vi ska behöva fira att kvinnor faktiskt är människor, med rätt lika värde och villkor som män.

 Men obegripligt nog finns det fortfarande kvinnor som inte fattar detta. Som inte erkänner att kvinnor fortfarande är andra klassens varelser i vårt samhälle. Som inte ens fattat det som FN slog fast på den stora kvinnokonferensen i Peking på hösten -95: Överallt, i alla samhällen på jorden idag, finns en könsmässig underordning av kvinnor. FN:s handlingsplan, som antogs enhälligt av 189 länder, bestämde att alla regeringar i världen ska verka mot denna könsdiskriminering.

Ändå finns det svenska kvinnor som säger att de minsann aldrig har blivit diskriminerade på grund av sitt kön. De behöver ingen solidaritet, de är inte feminister, kommer aldrig att bli feminister.
 Egentligen borde denna sorgliga inställning bara ha tre orsaker: antingen är man okunnig, ointresserad eller korkad.
 Tyvärr finns det en fjärde förklaring: man tror inte att man kan eller får.

Att kalla sig feminist har blivit något förbehållet de fina, intellektuella, högutbildade och märkvärdiga. Man ska röra sig i de rätta kretsarna och ha de rätta åsikterna. Man ska ingå i mer eller mindre hemliga nätverk: ett Systerskap för de invigda.

 Att uttalat kämpa för kvinnors rätt till lika villkor räcker inte alls. Inte ens att skriva feministiska böcker eller utföra feministisk forskning kvalificerar en till detta Systerskap. Jag känner kvinnliga, feministiska forskare som blivit regelrätt motarbetade bara för att de inte ingår i Systerskapet. Själv kommer jag aldrig någonsin att räknas dit, jag är alldeles för ”kommersiell”.

Tjejerna bakom det senaste årets mest uppmärksammade, feministiska debattbok, Fittstim, har upplevt något liknande. I senaste numret av den feministiska tidskriften bang skriver Belinda Olsson om sin besvikelse över att ”de etablerade feministiska debattörerna med få undantag brydde sig om Fittstim.”
 Nej, Fittstims-tjejerna är inga pretto-hattar. De är vanliga, begåvade unga kvinnor som storknat av samhällets ständiga underordning av dem och alla andra tjejer. De skriver i vanliga tidningar på vanlig svenska.
 Då kan då få höra att de ”spelar med på gubbarnas villkor”. De, och jag, och alla andra icke-pretton, bidrar till att feminismens värde ”urholkas” eftersom vi debatterar i vanliga dagstidningar. ”Tabloidfeminism” kallas det, något skitigt och mindre värt. Tyvärr sker en medial vulgarisering av kvinnofrågan med jämna mellanrum, men det beror inte på tidningarna i sig - utan på patriarkatets förtjusning över splittringen mellan kvinnorna. Att avstå från att föra diskussionen där vanliga kvinnor finns är regelrätt puckat. Varför ska maktens män få sätta dagordningen här också? Att prettofiera feminismen betjänar bara ojämställdheten - och klanmedlemmarna i Systerskapet, förstås.

Nej, tricket måste vara att nå ut. Som jag sa, obegripligt nog, har miljoner svenskar missat vanliga basfakta:
 Att flickor och pojkar behandlas olika från födelsen och framåt. Att flickor alltid får ta upp mindre tid, plats och pengar än pojkar. Att detta är normen, detta är det normala.

Det finns inga jämställda äktenskap, åtminstone inte där det finns barn. Vår arbetsmarknad är djupt könsdiskriminerad. Kvinnor tjänar mindre än män. Vill man avancera är en av de viktigaste egenskaperna att vara man.

 Jag hittar inte på det här. Det är råa fakta. De finns drivor av den här typen av konkreta uppgifter på våra universitet. Akademikernas arbete är oerhört viktigt, men lika väsentligt är att få ut slutsatserna till vanliga människor.

Sedan är givetvis debatten om mainstreaming och den egentliga effektiviteten kring 3R-metoden (ett verktyg för att mäta och väga jämställdhet) ur ett feministiskt perspektiv också väldigt viktig. Det är den typen av diskussion som är spjutspetsen, den som för oss in i framtiden. Det innebär inte att vi kan glömma resten av skaftet (man kastar inte särskilt långt med bara spetsen).
 Om vi samarbetade, vi som är kommersiella och högljudda med de som är teoretiska och akademiska, då skulle vi kunna bli riktigt farliga.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER