Tyck till om Liza Marklunds kolumn

Så har 8 mars kommit och gått och kvinnofrågan fick sina fifteen minutes of fame igen. Det är för tragiskt att vi ska behöva fira att kvinnor faktiskt är människor, med rätt lika värde och villkor som män.

 Men obegripligt nog finns det fortfarande kvinnor som inte fattar detta. Som inte erkänner att kvinnor fortfarande är andra klassens varelser i vårt samhälle. Som inte ens fattat det som FN slog fast på den stora kvinnokonferensen i Peking på hösten -95: Överallt, i alla samhällen på jorden idag, finns en könsmässig underordning av kvinnor. FN:s handlingsplan, som antogs enhälligt av 189 länder, bestämde att alla regeringar i världen ska verka mot denna könsdiskriminering.

Ändå finns det svenska kvinnor som säger att de minsann aldrig har blivit diskriminerade på grund av sitt kön. De behöver ingen solidaritet, de är inte feminister, kommer aldrig att bli feminister.
 Egentligen borde denna sorgliga inställning bara ha tre orsaker: antingen är man okunnig, ointresserad eller korkad.
 Tyvärr finns det en fjärde förklaring: man tror inte att man kan eller får.

Att kalla sig feminist har blivit något förbehållet de fina, intellektuella, högutbildade och märkvärdiga. Man ska röra sig i de rätta kretsarna och ha de rätta åsikterna. Man ska ingå i mer eller mindre hemliga nätverk: ett Systerskap för de invigda.

Tjejerna bakom det senaste årets mest uppmärksammade, feministiska debattbok, Fittstim, har upplevt något liknande. I senaste numret av den feministiska tidskriften bang skriver Belinda Olsson om sin besvikelse över att ”de etablerade feministiska debattörerna med få undantag brydde sig om Fittstim.”
 Nej, Fittstims-tjejerna är inga pretto-hattar. De är vanliga, begåvade unga kvinnor som storknat av samhällets ständiga underordning av dem och alla andra tjejer. De skriver i vanliga tidningar på vanlig svenska.
 Då kan då få höra att de ”spelar med på gubbarnas villkor”. De, och jag, och alla andra icke-pretton, bidrar till att feminismens värde ”urholkas” eftersom vi debatterar i vanliga dagstidningar. ”Tabloidfeminism” kallas det, något skitigt och mindre värt. Tyvärr sker en medial vulgarisering av kvinnofrågan med jämna mellanrum, men det beror inte på tidningarna i sig - utan på patriarkatets förtjusning över splittringen mellan kvinnorna. Att avstå från att föra diskussionen där vanliga kvinnor finns är regelrätt puckat. Varför ska maktens män få sätta dagordningen här också? Att prettofiera feminismen betjänar bara ojämställdheten - och klanmedlemmarna i Systerskapet, förstås.

Nej, tricket måste vara att nå ut. Som jag sa, obegripligt nog, har miljoner svenskar missat vanliga basfakta:
 Att flickor och pojkar behandlas olika från födelsen och framåt. Att flickor alltid får ta upp mindre tid, plats och pengar än pojkar. Att detta är normen, detta är det normala.

Det finns inga jämställda äktenskap, åtminstone inte där det finns barn. Vår arbetsmarknad är djupt könsdiskriminerad. Kvinnor tjänar mindre än män. Vill man avancera är en av de viktigaste egenskaperna att vara man.

Sedan är givetvis debatten om mainstreaming och den egentliga effektiviteten kring 3R-metoden (ett verktyg för att mäta och väga jämställdhet) ur ett feministiskt perspektiv också väldigt viktig. Det är den typen av diskussion som är spjutspetsen, den som för oss in i framtiden. Det innebär inte att vi kan glömma resten av skaftet (man kastar inte särskilt långt med bara spetsen).
 Om vi samarbetade, vi som är kommersiella och högljudda med de som är teoretiska och akademiska, då skulle vi kunna bli riktigt farliga.