Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
ONSDAG 8 MARS 2000
 
 

Sant? Då är det förräderi
Medan marinen officiellt jagade ryssar fick Nato-ubåtar tillstånd att operera i svenska vatten.
  Officerare revolterade mot regering och försvarsledning.
  Det är innebörden av Caspar Weinbergers sensationella uttalanden. Om han minns rätt.

Lena Mellin

Han fick inte avslöja ubåten ”Jag hade eldförbud så vi missade vårt bästa tillfälle”
”Det var Nato som kränkte svenskt vatten” Caspar Weinberger hävdar att Sverige godkände intrången

   Caspar Weinberger är i dag 82 år gammal. Han är advokat från Kalifornien och satt i den amerikanska regeringen under sammanlagt åtta år.
  Han hävdar nu att marinen godkänt att Nato-ubåtar testade den svenska försvarsberedskapen. Försvarsalliansen ville kontrollera Sveriges förmåga att stå emot sovjetiska angrepp.

Måste prövas rättsligt
  
Förutsatt att Weinberger minns rätt är detta sensationella påståenden som måste utredas.
Weinberger var försvarsminister mellan 1981 och 1987, alltså under den tid då ubåtsjakterna avlöste varandra. Medan regeringen, svenska folket och sannolikt en hel del andra förespeglades att fienden kom från öster opererade enligt Weinberger Natoubåtar helt legalt på samma område.
Tillstånd för att genomföra dessa operationer hade amerikanarna fått av ”regeringen”. I USA omfattar begreppet hela statsförvaltningen. Weinberger avser i det här fallet företrädare för marinen.
Har Weinberger rätt på denna punkt bör en rättslig prövning göras. I så fall har officerare tagit makten i egna händer och bakom ryggen på både regering och försvarsledning bedrivit en helt egen utrikespolitik. Det måste betraktas som förräderi.
   Man kan fråga sig varför Caspar Weinberger gör detta avslöjande just nu. Konfliktforskaren Wilhelm Agrell tror att förklaringen är så enkel att han först nu fått frågor. Och hänvisar till den amerikanska traditionen av relativt stor frispråkighet bland toppolitiker som lämnat sina poster.
  Försvarshögskolans Bo Huldt däremot anar ytterligare ett avsnitt i spelet om den svenska neutralitetspolitiken. Nato håller på att ta in fler medlemmar men vill helst att Sverige och Finland står utanför ytterligare en tid.
  Caspar Weinberger besökte Sverige redan hösten 1981. Då lät han undslippa sig att ”Sverige är ju inte neutralt”. I efterhand framstår uttalandet som mindre uppseendeväckande än det gjorde då.

En stat i staten
  
Weinbergers uppriktighet berodde på att han inte förstått att protokollet förbjöd att man kallade Sverige för en av USA:s partners och allierade.
  Följaktligen ändrade han sig och talade i stället om respekt för neutraliteten.
Hans påståenden spär på bilden av Vingel-Sverige. Ett land som officiellt klamrade sig fast vid en stolpe kallad neutralitet. Men som inofficiellt höll lika hårt i en annan stolpe. Nämligen en bergfast tro på att om det verkligen gällde skulle kamraterna i Nato komma till vår hjälp.
   Att Sverige mot den bakgrunden sträckte hjälpande händer till vännerna i väst är knappast förvånande.
  Det ruskiga är snarast om kontakterna med försvarsalliansen Nato sköttes utan att någon politiskt eller administrativt ansvarig kände till det. I så fall hade vi en stat i staten. Vad kunde inte det ha lett till?
  Weinbergers uttalanden kommer att leda till att neutraliteten än en gång sätts under lupp. Förhållandena fram till 1969 är kända. Däremot inte tiden efter.
  Statsminister Göran Persson, född efter kriget, har en mindre dogmatisk inställning än sina företrädare till de dunkla kapitlen i Sveriges historia. Exempelvis har han godkänt att åsiktsregistreringen utreds.
  Nu förefaller det vara dags för nästa kapitel. Den praktiska tilllämpningen av neutralitetspolitiken i modern tid. Hur läskig den än har varit.

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER