Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
ONSDAG 8 MARS 2000
 
 

Han fick inte avslöja ubåten

Sven Olof Kviman var bataljonschef 1982.
Foto:
ANDREAS HILLERGREN

”Det var Nato som kränkte svenskt vatten på 80-talet” Caspar Weinberger hävdar att Sverige godkände intrången
Lena Mellin: Sant? Då är det förräderi

”Jag hade eldförbud så vi missade vårt bästa tillfälle”
Vid 23-tiden den 13:e oktober 1982 blir det indikation på fem minor som spärrar av ett sund vid Hårsfjärden.
  En instängd ubåt bryter sig ut.
  – Men jag hade eldförbud, vi missade vårt bästa tillfälle att tvinga upp en ubåt till ytan, säger Sven Olof Kviman, bataljonschef som ansvarade för minavspärrningarna.
  
Trots att det gått 18 år minns den nu pensionerade överstelöjtnanten händelsen mycket detaljerat.
  Ubåtsjakten hade pågått i nästan en vecka.
  – Vid femtiden på morgonen den 11 oktober registrerade vi lågfrekventa ljud, ljud från en propeller som går sakta, ett typiskt möjligt ubåtsljud. Strax efter lunch fick vi indikation på minorna och vi sprängde också två ytminor.
  Senare på kvällen hördes flera ljud, bland annat hammarslag som vid reparationer, som aldrig hörts tidigare.
  Dagen därpå, den 12:e skedde inget anmärkningsvärt.
  Men sedan den 13:e hördes ljud igen.

Inga civila var i fara
  
För att inte tredje man, exempelvis någon fiskare eller civilt fartyg skulle råka illa ut, dirigerades båtar i farvattnen om.
  – Vi hade också radar och bildförstärkare så att vi kunde se över hela minområdet också nattetid. Vi hade prövat mörkerkontrollen genom att dra en liten eka utan lanternor och vi kunde se den på 1 700–1 800 meters håll.
  – Vi hade därmed nära nog hundraprocentig kontroll över att inga civila riskerade att hamna i fara.
  Men vid 20-tiden nåddes Sven Olof Kviman av eldförbud, det vill säga inga minor fick skjutas av även om de indikerade en ubåt.
Vad tänker du då?
  – Mest blir jag ju irriterad, ledsen och bitter. Nu när vi äntligen har kontroll på ytan, och då vi har ett läge där det ser ut att hända något, att då få eldförbud. Det kändes ju konstigt, faktiskt, att man inte kunde lita på mig som var bataljonschef i området. Utan man sitter i Högkvarteret på Lidingövägen och beslutar om detta.
  – Jag ringer upp chefen för försvarsstaben direkt och har ett samtal som varade i 25 minuter. Hans argument för eldförbudet var att han inte litade på att jag dels hade kontrollen över ytan, och dels inte litade på minorna.

”Ni får bara fälla två bomber”
  
Tre timmar efter att Kviman nåtts av eldförbudet sker utbrytningen. Fem minor i linjen i Danziger Gatt indikerar en ubåt.
  Eftersom han inte får spränga låter han en helikopter gå upp, och den får kontakt. Den dirigerar tre båtar med 105 kilos sjunkbomber. Bara 50 meter från att de ska fällas störs radiotrafiken av örlogsbasen: ”Ni får bara fälla två”.
  – Då kommer båtchefen av sig, fällningen blir fördröjd och bomberna fälls 70–80 meter därifrån. För att det ska bli någon verkan krävs att de är en meter intill.
Tror du att det var en Natoubåt?
  – Jag vill inte gissa. Men jag anser att det måste utredas fullt ut vad det fanns för överenskommelser under den här tiden.
  – Om man nu gått in med Natoubåtar inomskärs under den här tiden när vi hade sådana besvärligheter med en massa indikeringar och observationer av fientlig verksamhet då är det ju märkligt.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER