Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

- Om Europa i början av trettiotalet hade agerat kollektivt och visat sin avsky för Hitler och hans parti, då hade nazisterna kanske inte fått så många röster vid riksdagsvalet 1933 och då hade sannolikt inte heller president Hindenburg utnämnt Hitler till rikskansler.
  Så hade kanske hela den obeskrivliga katastrofen som går under namnet Tredje Riket kunnat undvikas.

  Professor Jerzy Einhorn spekulerade i Dagens Nyheter i söndags över historiens gång ”om ej om i vägen varit” och inskärpte vikten av att reagera mot Jörg Haider och hans gelikar i tid.

Visst, hade världen känt igen Hitler som Hitler med allt vad namnet säger oss i dag hade förmodligen en hel del varit annorlunda. Nu gjorde man inte det för sådant man inte har sett förr har man i allmänhet svårt att känna igen.

Jag håller också med professor Einhorn om att eftervärlden, som är vi, har all anledning att gå tillbaka i historien och utröna hur den naivitet, som gjorde Hitlers makttillträde möjligt, uppstår.

I och för sig kan EU givetvis ta sig rätten att mota Olle i grinn' och reagera mot partier i medlemsländerna som är misshagliga och tenderar att forcera regeringströskeln. Men nog sjutton borde en sådan överstatlig rätt kodifieras (förses med bestämmelser som säger när den gäller) och antas i överenskommen ordning. Principiella steg av den storleksordningen är inte ett fall för faxen och mobiltelefonen.

Detta kan synas vara ett legalistiskt sätt att reagera. Det viktiga är väl ändå att ett Österrike som låter FPÖ ingå i regeringen får erfara omvärldens missaktning?

Partier som FPÖ i Österrike, Front National i Frankrike eller varför inte Ny Demokrati i Sverige har grundlagens tillåtelse att ställa upp i val till kommuner och riksdag. Likväl, kräver de sedan att få andel av makten i kraft av sitt understöd kommer EU och säger att det inte går för sig. De hör inte hemma i Unionens värdegemenskap och saknar politisk legitimitet.

Den enda raka lösningen på det problemet är att helt enkelt förbjuda partier som håller sig med mer eller mindre uttalad främlingsfientlighet på programmet.

Det är nämligen en obehaglig sak som jag tror att vi medborgare i Nordens lyckliga demokratier måste stirra i vitögat: Främlingsfientlighet finns överallt därför att avoghet mot främlingar är ett djupt rotat reaktionsmönster hos oss människor så fort vi känner oss hotade eller orättvist behandlade.
  Av detta konstaterande ska vi dra rätt slutsats. Slutsatsen är inte den att främlingsfientlighet är något vi inte kan bekämpa för den är naturlig.
  Slutsatsen är den att vi människor som kulturvarelser kan bekämpa våra destruktiva sidor hur ”naturliga” de än är. Men då måste vi komma till tals med dessa sidor och det gör vi inte om vi förbjuder dem att komma till uttryck.

Därför tror jag att främlingsfientligheten bekämpas bäst genom att partier som utnyttjar sådana stämningar införlivas i den demokratiska gemenskap där människor, ”främlingar” möts, samförstånd skapas och gränser sätts. Bojkotter föder bara revanschism.