Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
MÅNDAG 6 MARS 2000
 
 

Kropp och Skinnarmo är kriminella tjuvjägare

Text: Jan Guillou
Tyck till om Jan Guillous kolumn
En skandinavisk förbrytarliga härjar för närvarande uppe i Arktis.
En dansk arvtagerska till veckopress vid namn Bettina Aller och två svenska så kallade äventyrare vid namn Göran Kropp och Ola Skinnarmo har redan inlett sin brottsserie – tre nya svenska äventyrare ligger i startgroparna för att ansluta sig till kriminaliteten.
   Redan efter några dagars äventyrande har svenskarna lyckats skadskjuta en isbjörnshona, vilket är detsamma som att döda henne.
  Den som lämnar ett blodspår efter sig upp i Arktis är snart död.
  Om denna bedrift berättade tjuvskytten själv att han var förvånad över att det kom två isbjörnar (det var således en hona med unge) men att han satte ett säkert dödande skott i bogen på den ena björnen, högst sannolikt honan.
  Tjuvskytten meddelade vidare att han och hans kollega följde blodspåret i 500 meter.
  
Skadskjutning, alltså. En isbjörn går nämligen inte ens 50 meter om den är träffad i ett vitalt organ.
  Nå, den skadskjutna isbjörnshonan kommer att hittas av andra isbjörnar och bli dödad tillsammans med sin unge och därmed fullfölja det uppsåtliga brottet.
  Isbjörnar är nämligen fridlysta för alla jägare utom inom inuiternas territorier. Tjuvjakt på isbjörn är belagd med stränga straff i de länder som ansvarar för dem, Ryssland, USA, Kanada och Norge. Skälet är att isbjörnspopulationen är liten, även om den inte är utrotningshotad.
Emellertid är överlevnadsvillkoren så stränga i Arktis att Darwins principer om överlevnad för bara den starkaste gäller i mycket högre grad där uppe än i något annat område på jorden. Så gott som alla isbjörnar blir förr eller senare uppätna av andra isbjörnar, men de svagaste blir det redan som unga.
   Därför är isbjörnsjakten noga internationellt reglerad och förbjuden utanför inuiternas områden.
  
Den danske tjuvskytten Bettina har alltså redan, enligt egen uppgift, dödat en isbjörn och beskjutit ytterligare en med oklart resultat. Och så här är det alltså tänkt att fortsätta i ytterligare femtio dagar.
  Det finns inte så många tänkbara förlopp. Tjuvjägarna kan få slut på sin ammunition och ge upp. De kan ha sådan tur att ammunitionen räcker precis fram till Nordpolen där de ska hämtas upp med helikopter. De kan bli uppätna efter ännu någon skadskjutning.
  I förhandspubliciteten har förbrytargänget poserat med utomordentligt fåniga vapen och talat vitt och brett om sina kommande bedrifter. De använder sig av en revolver, Smith & Wesson i kaliber 44 Magnum, vars enda kända funktion är att figurera i vissa filmer med Clint Eastwood som Dirty Harry, men som duger illa för isbjörnsjakt.
  Tjuvjägarna har dessutom mycket dimmiga begrepp om isbjörnar i allmänhet. En av dem, herr Kropp, meddelade i ett av sina många pr-uttalanden att det blir mer spännande ju närmare man kommer polen, ty där är isbjörnarna hungrigare eftersom det är ont om säl.
  I så fall skulle det inte finnas några isbjörnar där.
  Nu menar kanske någon, precis som alla dessa förbrytare, att isbjörnarna ju skjuts i ”självförsvar”. Det är sant i teknisk mening. Det egenartade för just isbjörnsjakt är att man använder sig själv som bete.
  Men det är inte sant i juridisk mening. Alla dessa så kallade äventyrare har i god tid förberett sig för brottsligheten och övat de avgörande kriminella momenten. Deras uppsåt är klart, ehuru indirekt.
  
Deras direkta uppsåt är en affärsidé att skida till Nordpolen som ingen annan gjort (på grund av isbjörnarna”, få böcker spökskrivna och tjäna pengar på olika sponsorer. För att genomföra den affären krävs omfattande brottslighet – det är ju därför ingen har gjort det förut.
  Enligt svensk lag kan svenska medborgare ställas inför rätta för brott som begås utomlands eller på internationellt territorium, i det här fallet alltså grovt jaktbrott och sannnolikt olaga vapeninnehav. Normalt skulle den brottsligheten ge minst ett års fängelse, som för den renägare som sköt en varg förra året.
  En av dessa svenska äventyrare skidade härförleden, liksom ett antal britter och andra före honom, till Sydpolen. Det är helt i sin ordning, ehuru ett arbetssamt sätt att försörja sig. Ty där finns inga isbjörnar och den strapatsen förutsätter alltså inte en systematisk brottslighet.
Nu är det väl ingen som tror att just dessa tjuvjägare kommer att ställas inför rätta som om de vore någon sorts samer. Varenda åklagare i landet kommer att kunna iaktta den pågående brottsligheten. Sannolikt kommer ingen enda av dem att låtsas om att de sett vad de sett.
   Ty förbrytarna är ju äventyrare, fina och spänstliga grabbar samt en rik danska. Det enda straff som väntar är det som finns mellan isbjörnens tänder.

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00