Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 4 MARS 2000
 
 

SVERIGE SPRICKER

Sverige spricker, berättade Aftonbladet i går.
När landet tar klivet in i den nya världen med högteknologi, världsmarknad och IT-miljonärer hänger inte alla med.
Värst är det för orterna som slutar på bruk, fors eller hammar.
Härifrån rullar de flesta flyttlassen just nu. Upp till 40 procent av de kommunala hyreshusen gapar tomma. Arbetslösheten snuddar 20 procent.
Detta har dragit i gång en gigantisk rivningsvåg över Sverige. Funktionsdugliga, hyggliga hyreshus från till och med 80-talet jämnas med marken.
Bara under förra året och detta år rivs 10 000 lägenheter.
Det är det gamla Sverige som rivs.
Aftonbladet reste till Hagfors i Värmland för att ta reda på om brukssamhället får plats i den nya världen.


SOLEN GÅR NER FÖR 50-TALS HUSEN Hagfors kommun tvingas riva fullt funktionsdugliga hus. Tomma bostäder kostar pengar som inte finns.

Här rivs det gamla Sverige
I krisens Hagfors tror kommunen på svamp, björnjakt och kärnavfall

Sopsäckar och flyttkartonger från utflyttade anställda skvallrar om krisen i kommunhuset. För framtiden hoppas kommunalrådet Nils Persson på mer sopor – slutförvaring av kärnavfall som kan locka jobb till orten. – Vi har de bästa förutsättningarna här, säger Nils Persson.
HAGFORS. Det gula hyreshuset har sjöutsikt och balkong.
  I dag har det ingen betydelse alls. Det dammar och smäller när grävskopan jämnar huset med marken.
  I Hagfors köar ingen för en bostad.
  Rivningarna är det synligaste tecknet på att framtiden finns någon annanstans.
   En hög med stenbumlingar och brädlappar är allt som blir kvar av 50-talshuset på Stjärnforsvägen vid Uvån som rivs på en förmiddag.
  Caj Olsson, chef för det kommunala bostadsbolaget Hagforshem, suckar tungt.
  – Förr var det stor opinion mot rivningarna. Nu har folk vant sig, säger han.
  Precis som mer än hundra svenska kommuner tvingas Hagforshem riva fullt funktionsdugliga hus. Caj Olsson ogillar rivningarna.
  – Det är ju en signal att något är åt helvete.
  Men han har inget val. Förra året gick bostadsbolaget 2 miljoner kronor back och tomma hus kostar pengar. Hagfors hem har försökt, men tyska turister är inte intresserade av hyreshusen.
  – De vill inte bo på varandra, säger Caj Olsson.
  Hagforsborna ska dock slippa att bli påminda om nedmonteringen av kommunen. Därför har Caj Olsson sett till att det hängs upp gardiner i många av de 250 tomma lägenheterna.

Förlorar 150 invånare varje år
  
Men Hagfors kris är ett faktum och svår att dölja med bara gardiner:
Kommunen har landets tredje högsta arbetslöshet.
Hagfors förlorar 150 invånare varje år.
En fjärdedel av befolkningen är pensionärer.
Här bor minst antal ungdomar i landet.
Hagforsborna är bland de lägst utbildade i Sverige.
  Med den verkligheten tog brevbäraren Nils Persson, 59, över kommunalrådsposten för socialdemokraterna i Hagfors för ett år sedan. Han var tvungen. Ingen annan ville ha jobbet.
  Sopsäckar och flyttkartonger i entrén visar att krisen nu nått ända in i Hagfors kommunhus. Nils Persson snubblar över den varje dag på väg till sitt tjänsterum på andra våningen.
  På sex år har kommunens skuldberg vuxit till 120 miljoner kronor.
  90 anställda ska bort innan året är slut.
  – Det är ingen rolig situation, men vi måste våga se verkligheten, säger kommunalrådet och fingrar på sin kaffekopp. Giffeln hinner han aldrig ens bita i. Det är så mycket han måste få med nu när han äntligen har chansen att berätta hur illa det är ställt med Hagfors.

Så många lägenheter revs i länen
9 783 lägenheter ska eller har rivits i Sverige under 1999 och 2000.
Ungefär 40 procent av landets 289 kommuner har rivningsplaner.
Majoriteten av husen som rivs är byggda på 60- och 70-talen. Även hus byggda på 80-talet rivs.
Totalt 56 000 hyreslägenheter står tomma i hela landet. Värst är det i gamla bruks-orter som till exempel Sävsjö i Jönköping, Åtvidaberg i Östergötland och Norrlands inland. I vissa fall är uppemot 40 procent av de kommunala bostadshusen tomma.
37 000 av de tomma lägenheterna ägs av allmännyttan, det motsvarar 4,4 procent av hela beståndet.
Källa: SABO
Göran Persson har stående inbjudan
  
Nils Persson tror inte att makten i Stockholm ens har begripit början av bygdens problem.
  – Det är psykologiskt viktigt att politikerna kommer. Det är ungefär som när statsledare åker till katastrofplatser. Även om de inte kan göra ett enda dugg visar det att de bryr sig, säger Nils Persson.
  Till katastrofplats Hagfors har få rikspolitiker kommit.
  Näringsminister Björn Rosengren och statsminister Göran Persson har haft stående inbjudan sedan oktober 1998. Hittills har ingen av dem varit här.
  Kommunalrådets första ett och ett halvt år vid makten har gett Hagforsbornas gillande. En lokal jury utsåg Nils Persson till förra årets trendvändare i kommunen.
  Tavlan med en tecknad varg hänger hemma i villan. Allt annat vore skrytsamt.
  – Ja, sådana är vi här i Hagfors, säger Nils Persson.
  Trendvändandet frestade på. I november förra året var Nils Perssons arbetsvecka sällan kortare än 80 timmar. Han fick sömnrubbningar och var vaken dag som natt. Det slutade med kollaps, kommunalrådet blev modernt utbränd och sjukskriven. Sedan årsskiftet har han jobbat 25 procent.
  – Men nu måste jag komma i gång, säger Nils Persson.

”Bruksmentaliteten sitter djupt här”
  
På eget bevåg har han friskskrivit sig själv. Nils Persson har inte tid att vara sjuk och ta det lugnt. Det är bråttom nu om Hagfors ska hinna med tåget in i framtiden.
  Omställningen från gammalt till nytt kommer att bli svår och smärtsam.
  Om den ens är möjlig.
  – Bruksmentaliteten sitter djupt i ryggmärgen här och folks kunnande sitter framför allt i händerna.
  – Sånt tar tid att ändra på, säger Nils Persson.


  
För att förstå Hagfors kris i dag måste vi gå 130 år tillbaks i tiden.
  Samhället skapades i ett styrelserum i Stockholm den 27 mars 1873. Det var då Uddeholms direktörer bestämde sig för att bygga två masugnar vid Hagforsen. Kring stålverket växte Hagfors och Uddeholm byggde vägar, hus, kyrka och allt annat arbetarna behövde.
  – Uddeholm var liksom pappan som fixade allt. Det vaggade in folk i en falsk trygghet, säger Bo Mellin, en av Uddeholms nu pensionerade direktörer.
  I mitten av 60-talet bodde 21 000 människor i Hagfors, mer än 2 000 var anställda av Uddeholm som stod för 40 procent av svensk stålexport.
  Sedan tog tekniken över.
  Under 80-talet lades de första varslen på stålverket som tidigare varit den självklara arbetsgivaren för många Hagforsbor. 1990 såldes företaget till österrikiska Böhler och direktörerna flyttade till Wien. Samma år krympte personalstyrkan till 1465 anställda.

Halva styrkan försvann på 12 år
  
I dag finns 818 av stålverkets anställda kvar, en halvering på tolv år.
  – Jag får julkort varje år, säger Nils Persson.
  Mer än så hör inte Hagfors mäktigaste man från företagets nya ägare som fortfarande är kommunens största arbetsgivare. Nils Persson kan bara hålla tummarna för att ståltillverkningen blir kvar i Hagfors. Han kan bara hoppas att Uddeholm Toolings huvudägare inte väljer samma väg som en annan av ortens största arbetsgivare Primus som sedan 50-talet tillverkat ursvenska spritkök.


”OM TIO ÅR ÄR DET BARA ETT ÄLGPASS KVAR HÄR” Wåge och Mona-Lisa Thönnberg fick sparken från Primus. Båda tycker att det är regeringens ansvar att skaka fram nya jobb.

  Wåge och Mona-Lisa Thönnberg lägger brevet från Primus på bordet i köket med blommiga bårder, vitrinskåp och kopparkarotter på väggen. Brevet är tummat och läst många gånger. Wåge och Mona-Lisa har ännu inte begripit dess fulla innebörd:
Det står att det går bra för Primus. Så bra att ”Produkterna marknadsförs i samtliga världsdelar och säljs i dag i mer än 100 olika länder”.
Lite längre ner i texten får de 100 anställda i fabriken sparken.
   Mona-Lisa Thönnberg är 49 år och har jobbat som hjälpreda på Primus fabriksgolv i 29 år. Maken Wåge, 51, har tillverkat muttrar vid maskinsvarven i 15 år.

”Ledningen hade lovat dyrt”
  När Primus företagsledning kallade till stormöte i fabrikens personalmatsal den 5 november förra året var den inte särskilt orolig för sina jobb.
  – Ledningen hade lovat dyrt gång på gång att fabriken skulle vara kvar, säger Wåge Thönnberg.
  Han säger att det blev knäpptyst när platschefen och vd:n meddelade att tillverkningen skulle flyttas till Estland.
  – De flesta gick bara hem.
  Nu betalar Primus fyra kronor extra i timmen för att höja arbetsmoralen. Men det är svårt att göra sitt bästa när man just fått sparken. Flera anställda har skickats till Estland för att lära upp personal som ska ta över deras jobb.
  I Tartu kostar en anställd knappt tio kronor i timmen.
  I Wåges och Mona-Lisas villaområde drabbas 11 av 50 familjer av Primus nedläggning. De flesta är i 50-årsåldern och få räknar med att hitta nya jobb.


  Ulf Torehammar, chef för arbetsförmedlingen, suckar. Varslet på Primus höjer Hagfors arbetslöshetsstatistik till 18,5 procent. Han kommer knappast att kunna hjälpa fabriksarbetarna med nya jobb. Arbetsförmedlingen har fyra jobb att erbjuda i dag: tre lärartjänster och en läkartjänst.
  – Det blir väldigt svårt, medger Ulf Torehammar.
  – Precis som de flesta arbetslösa i Hagfors har de för dålig utbildning.
  Ulf Torehammar aktar sig noga för att ge någon hopp. Men det finns en liten gnutta. Primus lämnar kvar maskinerna, och några anställda vill ta över. Kanske, kanske återuppstår ett Primus i miniatyr i Hagfors.
  – Det är långt ifrån klart, säger Ulf Torehammar.
  Mona-Lisa och Wåge Thönnberg har jobb i tre månader till. De är oroliga för hur livet blir sedan, utan schema, arbetskamrater och en trygg lön.

”I Hagfors ger man bort bostadsrätter”
  
– Vi är för gamla för att flytta, säger Mona-Lisa Thönnberg.
  – Och vem skulle köpa huset? I Hagfors ger man bort bostadsrätter, säger Wåge Thönnberg.
  70-talsvillan i rostbrunt tegel har han byggt själv. Villalånet har familjen kvar.
  Sådant oroar.
  
Båda tycker att det är regeringen som ska rädda jobben i Hagfors.
  – De får ta hit fabriker där vi som inte har någon utbildning kan jobba, säger Mona-Lisa Thönnberg.
  Wåge Thönnberg tycker att politikerna har övergett Hagfors.
  – Om tio år är det nog bara ett älgpass kvar här, gissar han.


  En tur genom samhället Hagfors räcker för att inse att få vågar satsa på kommunen.
  På de tre, små affärsgatorna heter inte butikerna Lindex, Hennes & Mauritz och Kapp- Ahl. De stora butikskedjorna har inte kommit hit. Kläderna köps fortfarande på Gerys och Gullans mode.
  På 90-talet har bara två byggnader i centrum behövt större lokaler och byggts till. Det är försäkringskassan och arbetsförmedlingen.
  En villa byggs ny i tätorten.
Kommunalrådet Nils Persson pekar från sitt fönster i kommunhuset för att visa hur svår krisen i kommunen egentligen är:
– Pensionärerna är det dominerande inslaget på Hagfors gator, säger han.
– Ungdomarna flyttar härifrån.
ORTENS HOPP - EN 71-ÅRING Den pensionerade direktören Bo Mellin har förvandlat Uddeholms nedlagda huvudkontor till en biljettbokningscentral med 90 anställda. 71 år gammal är han ett av Hagfors få hopp för framtiden.
Flyttade hit från Helsingborg
   Soula Tannus, 31, tillhör Hagfors verkliga undantag. Hon har flyttat hit från Helsingborg, en stad i framtidsregionen Öresund.
  – Jag fick jobb här, säger hon.
  Arbetsgivaren North Book är det företag Hagfors just nu sätter sitt hopp till. Den som frågar efter framtiden skickas hit.
  Den pensionerade Uddeholmsdirektören Bo Mellin är tillbaka i sin gamla arbetsgivares magnifika lokaler vid Uvån i Hagfors. Han har bytt stålet mot resor och förvandlat Uddeholms nedlagda huvudkontor till navet i Finnairs och British Airways biljettbokning i Norden.
  På fem år har företaget expanderat från 0 till 90 anställda.
  
I kontorslandskapet säljer unga kvinnor med headset flygbiljetter till hela världen. Kunderna ringer från Norge, Danmark, Finland och Sverige och hamnar alla i Hagfors.
  Tidigare låg biljettbokningen på Norrmalmstorg i Stockholm med svindyr lokalhyra och stor personalomsättning. I Hagfors kostar hyran 500 kronor per kvadratmeter med värme. De som anställs blir för det mesta kvar och lönerna hålls låga eftersom konkurrensen om jobben här är knivskarp.
   Kundtjänst på distans visade sig vara en lysande affär och British Airways direktörer flög till Hagfors på studiebesök. 1998 köpte flygbolaget North Book.
  Bo Mellin har just återvänt efter ett styrelsemöte med ägaren i Frankfurt. North Book ska expandera. Fler internationella flygbolag vill in på bokningscentralen.
  – Vi behöver trettio–fyrtio personer till inom kort, säger han.

”Man måste bryta bruksmentaliteten”
  
Kundtjänstframgången i Hagfors har också lett till en ny gymnasieutbildning för teleoperatörer. I juni tar de första 16 eleverna som kommer från hela landet studenten.
  Förhoppningsvis vill de stanna i Hagfors.
  Att 71-åringen är ganska ensam att just nu bygga Hagfors framtid tycker han inte är särskilt konstigt.
  I ett brukssamhälle där en stor arbetsgivare har stått för allt från jobb till bostäder och fritid i mer än hundra år blir entreprenörerna få. Någon Gnosjöanda har aldrig efterfrågats här.
  – I den nya världen måste man bryta den här bruksmentaliteten, säger Bo Mellin.
  – Här finns det till och med berlinmurar mellan Munkfors och Hagfors. Det tänkandet måste brytas ned.
  Men det är inte så lätt. Det nya har mött motstånd och misstänksamhet i Hagfors.
– Här är riktiga jobb att bli skitig om händerna, säger arbetsförmedlingschefen Ulf Torehammar.
– Först nu börjar Hagforsborna inse att arbetena på North Book är riktiga jobb.
   Tillbaks i kommunhuset drar Nils Persson försiktigt upp riktlinjerna för Hagfors framtid. Det är inget IT-samhälle han skissar.
  – Jag tror att Hagfors behövs i det moderna samhället ändå, säger han.
  I stället för bredband talar Nils Persson om fiskodling, svamp och bär. Hagfors naturresurser kan utveckla den turism kommunens styrande alltid drömt om. I dag omsätter turistnäringen ungefär 83 miljoner kronor varje år i Hagfors. Jämfört med grannkommunen Sunne 6 mil bort är summan förstås blygsam.
  
– Men jag tror på utvecklingsmöjligheten. Vi har lo, varg och björn. I kommunen finns 464 sjöar, säger Nils Persson.
  Och kommunen har ju faktiskt en egen flygplats med daglig förbindelse med Arlanda, påpekar Nils Persson. Än så länge är det ett förlustprojekt. Förra året sköt Hagfors och Torsby till 3 miljoner kronor för tomma stolar på flyget för att Värmlandsflyg ska trafikera sträckan.
  Dyrt men nödvändigt.
  Turismen är fortfarande bara en skiss i Nils Perssons block. Några jobb till Hagfors kommer den inte att ge inom den närmaste framtiden.
  Men det finns en annan naturresurs som som kan ge Hagforsborna nya jobb inom en snar framtid. Jobb som stannar på orten i minst 30 år. Nils Persson är nöjd efter mötet med representanterna från Svensk kärnbränsle hantering, SKB som kommit till Hagfors för att informera.

Atomsoporna kan ta Hagfors ur krisen
  – Vi har de bästa förutsättningarna här, säger Nils Persson.
  Det är svårt att missa entusiasmen när han berättar om heden vid Musjön en mil utanför Hagfors samhälle där de utbrända stavarna från svenska kärnkraftverk kan sänkas ned 500 meter i ”Sveriges säkraste berggrund”.
Kanske är det slutförvaring av kärnavfall som ska ta Hagfors ur krisen. Det som många rika kommuner ratar överväger Hagfors nu som en utväg.
   Frågan är om kriskommunen med Sveriges högsta arbetslöshet och en växande skuld har råd att tacka nej till 200 nya arbetstillfällen, bättre vägnät för säkra transporter och i bästa fall en egen järnväg till Hagfors.
  – Nej, säger Nils Persson.
  – Men det är förstås Hagforsborna som bestämmer.


Fotnot: Sedan Aftonbladets besök i Hagfors har vice statsminister Lena Hjelm-Wallén hälsat på i kommunen.
  Kommunalrådet Nils Persson har också besökt näringsminister Björn Rosengren i Stockholm och fått löfte om pengar till näringslivssatsningar. Kommunen ska anlita ett konsultföretag som ska ragga nya jobb till Hagfors.
  – Inget konkret har hänt, men det känns något ljusare, säger Nils Persson.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER