Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
ONSDAG 1 MARS 2000
 
 

I dag debuterar författaren Anita Goldman, 46, som kolumnist i Aftonbladet.
Vår reporter Peter Wennman har träffat henne inför första kolumnen.


Wennman möter Anita Goldman
Peter Wennman Namn: Anita Goldman.
Ålder: 46.
Yrke: Författare.
Familj: Maken Moshe, barnen Nathanel,12 och Ariella, 10.
Bor: Lägenhet på Söder i Stockholm.
Inkomst: 250 000 kr.
Övrigt: Nybliven styrelseledamot i Riksantikvarieämbetet.

”Jag är en ettrig person” ”Det är en terrier som debuterar som fast kolumnist i Aftonbladet idag. En ettrig terrier med glada cockerspaniel- ögon”, skriver Peter Wennman som har träffat Anita Goldman. ”Jag är en ettrig person”, säger hon.
Foto: LOTTE FERNVALL


Läs Anita Goldmans kolumn: Börsen har drabbats av svår "Tulipomania"
”Det barkar åt helvete med allting”
...säger Aftonbladets nya kolumnist med ett fniss

Hon påstår att vi bara sett början på alla stora miljökatastrofer.
  Så skrattar hon.
  Sen säger hon att det håller på att gå åt helvete med hela samhället.
  Och skrattar ännu mer.
  Är det världen eller Anita Goldman som är snurrig?
   Det vilar ett milt vansinne över den här lunchintervjun, ty mellan tuggorna avhandlar vi krig och elände och rasism och svartsyn i samma takt som gapflabben studsar mot taket.
  Ungefär så.
  Det är rätt absurt.
  Och rätt tankeväckande.
  Man kanske inte behöver vara en kolmörkt deprimerad person för att kunna se på världen ur ett pessimistiskt grundperspektiv? Det kanske är nödvändigare med en humoristisk själ för att orka debattera de tyngsta, djupaste, svåraste frågorna?
  Författarinnan Anita Goldman har aldrig bangat för att skriva allvarsamma krönikor och artiklar om Saker-Som-Gud-Glömde, i själva verket avskyr hon ”den tilltagande flamsifieringen”, men är hon för den skull en alldeles superseriöst tråkig människa?
  Inte, då.
  Hon är mycket rolig.
  Hon har samma slags storögda charm som den där cockerspanieltiken i ”Lady och Lufsen”, men hon pratar mer. Och skrattar oftare.
  Hon är väldigt... intensiv.
  – Ja, jag är en ettrig person, säger hon.
  Det är alltså en terrier som debuterar som fast kolumnist i Aftonbladet idag. En ettrig terrier med glada cockerspanielögon.
Vad tänker du skriva om? Kvinnor och krig och Mellanösternkonflikten?
  – Nej, nej. Jag är trött på krig. Och trött på Israel.
Men du är ju ett välkänt namn i just den debatten.
  – Eftersom jag är judinna, har bott i Israel i många år och är gift med en israelisk man som varit fallskärmsjägare i tre krig har det blivit så... händer det det nåt nytt i den där konflikten är det många som vill ha min synpunkt. Jag har hamnat i många tv-soffor.
Det där brukar jag kalla Wilhelm Agrell-syndromet. Samma person ska tycka om samma sak i alla tidningar och tv-kanaler.
  – Kanske det. Egentligen tycker jag striderna i Israel tilldrar sig oproportionerligt stort intresse. Denna pyttelilla plats i världen... två folk som slåss om en liten bit land. Är det så spännande för världen? Det finns större frågor.
Som vad?
  – Vilsenheten bland människorna, fegheten, bristen på civilkurage.. det är svåra problem i dagens samhälle. Det måste till en total och oåterkallelig förändring av våra attityder. När jag flyttade tillbaka till Sverige 1998 blev jag till exempel chockad över att jag måste skriva om antisemitism och nazism igen. Det var det sista jag hade väntat mig.
Du har sagt att du aldrig träffat en total antirasist i hela ditt liv.
  – Har du det, då?
Kan du själv känna dig drabbad?
  – Står jag och pratar hebreiska med mina barn på en busshållplats håller tanterna hårt i handväskan. Byter jag till klockren göteborgska ändras deras attityd direkt. Och för inte länge sen var det en taxichaufför som sa ”du talar mycket bra svenska” till mig. Jag svarade att ”jag hoppas det, jag finns i alla fall representerad med tio verk i svenska bibliotek”. (Här gapskrattar Anita).
Det bästa med det bedrövliga 1900-talet var att det tog slut, påstår du. Hur blir det nu, då?
  – Vad är det som säger att 2000-talet blir bättre? Vi har bara sett början på alla miljökatastrofer, till exempel.
Det låter ju muntert, det här.
  – Det är min grundsyn: det barkar åt helvete med allting (fniss). Men det finns hopp också. Jag brukar tala i kyrkor och församlingssalar ett par gånger i veckan och blir alltid glatt förvånad när jag möter dessa seriösa och levande människor. Det kan vara en kall och grå höstdag och de kommer för att lyssna. Det visar att det finns ett behov av mänskliga kontakter bortom e-mejl och massmedia.
Förra veckan lämnade du din nya roman till förlaget. Vad handlar den om?
  – Den heter ”Mållös” och är extremt samtida. Det är en svart och rolig bok. Jättesvensk rakt igenom. Utspelar sig på Södermalm. En skildring av vår generation, av hur familjebildningen ändrats. Vi talar så lite om de trauman, livslånga tragedier och spänningar som ligger bakom styvfamiljerna.
Vad läser du helst själv?
  – Det är mycket, det. Jag kan i alla fall erkänna att jag aldrig läst nåt av vare sig Ulf Lundell, Jan Guillou eller Henning Mankell.
Varför inte?
  – Jag är inte för stolt. Jag är helt enkelt inte nyfiken. Dessutom öppnar jag inte böcker som jag misstänker kan vara lite otäcka. Jag är skraj och mörkrädd... jag har tittat under sängen i många år.
Du var på ett hotell i Israel när bomberna började falla under Gulfkriget. Det blev gasmask och skyddsrum.
  – En otäck känsla, inte minst när man är uppvuxen i Sverige. Hade jag varit där som journalist hade det varit en sak, men nu var jag där med mina två små barn.
Var det därför du flyttade tillbaka? För att din son inte skulle bli israelisk soldat?
  – Det har stått så i nån artikel, men det var inte alls huvudorsaken. Bara en liten del i det hela.
Du har spelat teater också.
  – Det var när jag var ung och aktiv i vänstern. Jag bröt med allt och for i väg till USA, det mest förbjudna. Jag var med i den berömda ”The Living Theatre” och klarade mig på övertygelse och entusiasm. Det var spännande, underbara år i det svarta ghettot i Pittsburgh. Senare, efter Francos död, reste vi till Spanien och blev väldigt hyllade.
Okej, Anita, du har fortfarande inte sagt vad du tänker skriva för slags krönikor i Aftonbladet.
  – Men det vill jag ju inte tala om för läsarna!
Tänker du slugga vilt?
  – Nån proffstyckare som har synpunkter på allt vill jag inte bli. Däremot kommer jag nog att driva vissa frågor. Jag minns att Åsa Moberg skrev sex gånger i rad om skogsavverkning. Det kallar jag att driva en fråga. I övrigt tycker jag bara att det ska bli roligt att nå en annan tidningspublik än tidigare. I krönikor av den här typen vågar man vara personlig och utveckla sina tankar. Det ligger ganska nära skönlitteraturen.

   Ett tips bara, oss emellan:
  Anita Goldman får tydliga horn i pannan när vi börjar tala om kungahuset, det är inte utan att terriern börjar småmorra lite.
  Man anar en del kommande giftigheter här. Kungen och Silvia får läsa med ena ögat stängt.
  Fast det är alltså bara oss emellan.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER