Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn

Det var för femtiotvå år sedan som jag en dag ryckte till i slummern över skolbänken i klass 2-5-b i Ängelholm samrealskola. Fröken Kaldén höll geografilektion. Jag var tolv år gammal och sov på alla lektioner, dock mindre på geografi, vilket var mitt bästa ämne. Vi hade hunnit till Sovjet, passerat Erimitagets konstskatter och Kazakstans fantastiska bomullsskördar och nått Sibirien.

  I sömnen höll jag en antenn uppe som snappade in, om det sades något som jag tidigare inte kände till.
  Ljudet - eller snarare egennamnet - som nu väckte mig var: Verkojansk. Ordet hade magi som orden i den bästa bok jag de åren kunde tänka mig, Sten Bergmans reseskildringar från Kamtjatka. ”Verkojansk”, hörde jag fröken Kaldén mässa från katedern, ”är den plats, där den lägsta temperaturen på jorden uppmätts. Minus 63 grader.”

Vi pratade om detta följande rast. ”Det är så kallt”, hävdade min klasskompis Kaj, ”att pisset fryser till is som en båge i luften medan man pissar.”
  Vi begrundade detta. ”Verkojansk!”, mumlade jag för mig själv och kände suget i namnet, ”dit ska jag en dag - bara för att känna hur jävligt det är.”

Nu är jag där. Eller rättare: Snäppet värre. Tillsammans med de folkkära äventyrarna Kropp och Skinnarmo, vilka laddar upp för sin polarfärd, är jag i en övergiven flygbas på tundran. I post-terrorns tidevarv står resterna av basen som ett monument över terrorbalansens dagar. Tvåtusen civila lever kvar i hus som spricker, ett förfall som är minnet över socialismens triumfer.

Här hade vi minus 41 i går morse och har minus 45 i dag. ”Det är så kallt”, noterar min fotograf, ”att snuset fryser och blir obrukbart.” Han är en vanesnusare som bär snuset närmast hjärtat.
  Människor lever med snö upp över fönstren. Det är frostrosor på rutorna. Byggnader har två tamburer, luftslussar. Ortens fjärrvärmeverk eldas med kol. Kolet bryts i en gruva åtta kilometer bort på tundran. Därifrån finns ingen väg men kolet fraktas på lastbilar, som kör på en tillfryst flod, vilken är bred som Öresund. Lastbilen stånkar igång på morgonen, när ett fat med brännolja eldats under tråget och värmt upp dess motorolja.

Kylan tvingar fram tårar i mina ögon. Tårarna fryser till istappar i ögonfransarna. Andredräkten blir till rimfrost på anorackens slag. Kroppen är täckt i två lager yllefrotte, dunbyxor och dunjacka. En liten bit av ansiktet är naken - och den biten värker efter någon sekund i lätt motvind.

Det brukar sägas, att nio år efter kommunismens kollaps är det bara i Moskva och St Petersburg som förändringarna märks. I resten av landet ska det bara ha blivit ännu värre.
  Icke. Även i en frusen håla så långt bort i världen det går att komma finns synliga förbättringar. Kvardröjande ryska kvinnor har, tack vare företagsamma kasakiska handelsmän, kunnat köpa sig mockapälsar importerade från Wien och deras män bär läderrockar från Istanbul.
  Med handel sugs Sibirien ut ur kylan och in i världen. Och, minsann, såg jag inte en torftig kiosk saluföra Estrella chips med dill och gräslökssmak!

Vodkan har åtgång. Jag möter två helikopterpiloter, som säger sig vara specialiserade på polarflyg. De krossar pappmuggar med handflatan, vill bryta arm, är macho - och mycket fulla. Det är kanske ingen slump att flygbolaget i bygden bär namnet Kras.

Men fortfarande frusna. Jag mötte just Skinnarmo, som utan långkalsonger skyndat från sin förlängning till mässen. Han tittade mot gylfen och sa: ”Tvåhundra meter räcker för att lill-Ola ska förvandlas till en istapp.”