Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 22 FEBRUARI 2000
 
 

Text: Yrsa Stenius
Tyck till om Yrsa Stenius kolumn
Skräp överallt – i en stad utan vi-känsla
I några månader nu har jag funderat över varför Stockholm har förvandlats till en osedvanligt skräpig huvudstad. Går man, som jag, minst ett par timmar varje dag längs stadens gator, i parker och i grönområden med två taxar, varav en är en ofantligt nyfiken valp, märker man det.
   Stan är en veritabel sophög. Överallt, längs rännstenarna och husväggarna, under buskar, på gräsmattorna, längs järnvägsspårens banvallar, på kajerna, i skvärerna, längs Strandvägen såväl som Årstavikens vattenbryn – skräp så långt ögat når.
  Käkarna på taxen fröken Taiga mal kontinuerligt. Försöker man ta tuggorna ifrån henne sväljer hon omedelbart. Det är kondomer och kycklingben, plastmuggar och hamburgerpapper, halvätet bröd och gammal fisk, metkrokar och rostiga abborrdrag, flottig aluminiumfolie och dito plastfilm och så mera papper...
  Att Taiga har överlevt sina första tio månader är ett Herrens under.
  Skillnaden mot hur det såg ut i staden när jag var ny här för över 20 år sedan är dramatisk. Visserligen kunde Stockholm i fråga om snygghet inte mäta sig med Helsingfors, men för att vara en miljonstad var Stockholm ännu rent.
  Det har hänt något annat med renligheten i staden också.
Numera är Stockholms gator pepprade av hundskit. Folk har slutat plocka upp efter sig. Ja, ska jag vara ärlig händer det att även jag låter bli.
   För 20 år sedan kunde jag tycka att det pedantiska hopsamlandet av minsta skit i plastpåsar hotade att bli ett större miljöproblem än bajset i sig därför att det obegränsade bruket av icke nedbrytbar plast är ett allvarligare bekymmer än hundarnas organiska avföring.
  En prydligt parkerad liten hög under en ensligt belägen buske kunde enligt min mening ha fått vara i fred. Men tuktad av grupptrycket tog jag upp även sådant.

Nu förefaller grupptrycket att ha upphört. Helt nonchalant låter folk sina bästa vänners glidminor ligga kvar. Inte bara missprydande och ganska äckligt på gräsmattor och slänter. Utan också mitt på trottoaren där människor obönhörligen trampar i dem.
  Vad explosionen av skräp i staden beror på vet jag inte. Sannolikt har städningen lagts ut på någon entreprenad som blivit extra förmånlig därför att entreprenören inte håller sig med någon maskinpark som kostar pengar. Alla minns vi snöröjningen för något år sedan som skulle bli oerhört billig därför att entreprenören inte egentligen räknade med något snöfall.
  Detta med hundbajset ser jag som en oroväckande historia: ett bagatellartat men ändå betydelsebärande symptom på vardagssolidaritet i upplösning.
  Som jag ser det har vi att göra med allvarliga tecken på kris i samhällets elementära vi-känsla. Förr bejakade de allra flesta av oss den regel som sade att vi kan ha det precis hur ostädat eller rentav skitigt vi vill där vi är för oss själva. Men i miljöer där andra människor vistas och ska trivas är vi skyldiga att visa hänsyn. Till de mera grundläggande kategorierna hänsyn hör att vi inte lämnar bajs i fötterna på folk.

Häromdagen blev jag själv ikappsprungen av en yngre man på Kungsholmen som upprört påpekade att jag låtit en hög som taxen Index lagt under en stupränna ligga kvar.
  Jag blev djupt generad. Plötsligt kunde jag faktiskt känna att det är något även i mitt sätt att förhålla mig till det gemensamma som har förändrats på ett tråkigt sätt.
– När inte andra bryr sig, bryr inte jag mig heller. Ungefär så hade jag börjat tänka.
Varför hade jag börjat tänka i de banorna? Det är dock inte något sätt att vara som jag har hyllat precis.
   Jo, förmodligen därför att tusen större eller mindre signaler, halvmedvetna såväl som omedvetna, har borrat sig in i mitt sinne med sitt otvetydiga budskap.
  Detta med våra gemensamma rum, våra gemensamma tillgångar, våra gemensamma villkor är det inte så många som längre bryr sig om. Vi sköter var och en vårt.
  Skiten kan jag lämna efter mig i en stadsdel där jag inte själv bor. Den kommer andra att trampa i...


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER