Tyck till om Anders Westgårdhs kolumn

När man ser på hur barnen växer upp och står i, kan man undra om barnen nånsin får det som vi?
 Om dom får magsår, sömnproblem och depressioner av att tumla runt i den moderna stresskulturens ekorrhjul?
 Fast man behöver inte undra. Bevisen duggar allt tätare.

 Häromveckan var jag på föräldramöte i ungarnas skola. Vi tittade på overheadbilder om hur en ständigt tilltagande störtskur av impulser bombarderar hjärnan redan i dagisåldern och vi lyssnade på en redogörelse från livet vid folkhälsans frontlinje, alltså barn- och ungdomspsykatrin. Under de senaste åren har man där registrerat en helt ny patientgrupp, nämligen skolbarn med stressymptom som tidigare varit reserverade för oss vuxna stackare.
 Psykiskt nerslitna sjuåringar. Mellanstadiebarn med klinisk depression.
 Utbrända ungar. Att vara barn i dag är ingen lek.

Detta är nu inget som endast drabbar barn i socialt utsatta och redan sargade familjer, inte alls bara i fattiga förorter. Nästan tvärtom, eftersom många av störningarna kan härledas till ett alltför tidigt vuxenbeteende med prestation och konkurrensvärderingar som drivkrafter.
 Hjälplöst och omedvetet projicerar föräldrarna sin egen stress på barnen, som blir smittade och repeterar samma beteende. Kraven på ungarna är ungefär samma som kraven på oss vuxna: prestera, agera, positionera, hantera, planera, intrigera, analysera, konsumera. Och glöm för helvete inte att kompetensutveckla dig för annars är du räddningslöst förlorad innan du ens blivit könsmogen! Sitt inte och fantisera.

Barn är oerhört lojala. Gång på gång förlåter dom oss våra tillkortakommanden och ogenomtänkta dumheter. Dom anpassar sig och är flexibla. Eller som den klassiska barnpsykologi-sanningen lyder: barn gör inte som vi säger - dom gör som vi gör. Hög tid att göra rätt lite oftare.

Aktivitetshetsen är en tungt bidragande faktor till den ökande stressen hos barn. Det är inte ovanligt med barn som har varje kväll från måndag till torsdag inbokad för organiserade fritidsaktiviteter. Ambitiösa föräldrar och kompistryck gör det svårt att slippa undan. Många verksamheter har prestation och individuell duktighet som mål, även om de lanseras som lek- och lustfyllda. Det vet alla som sett en åttaåring spola bort tårarna i omklädningsrummets dusch, eller hört den obehärskade föräldern skrika:
 ”Jobba, Johan! Gå på dom! Markera, markera!”

Betygshetsen är en annan eksem-utlösare, inte helt ny men väldigt påtaglig. Ungarna är inte dummare än att dom begriper vad som väntar. Survival of the duktigast. Och i utrymmet mellan ett kreativt jobb vid datorn och ett slit som städerska finns allt färre yrken kvar.

Det är en grym och krävande tid vi försatt oss i, både stora och små. Eller som Hasse & Tage konstaterade: framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl. Och det värsta är att jag har inte en aning om hur knutarna ska lösas upp eftersom allt är effekter av det system som får hjulen att rulla.
 Så förlåt om jag tog din dyrbara tid i onödan.