|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
De geografiska beteckningarna räcker i sig själva som berättelser om bombardemang och belägring, svält, båtflyktingar och terror: Sarajevo och Tjetjenien, Biafra, Bangladesh och Burundi, Kuwait och Irak, Etiopien, Östtimor och Somalia. Humanitära hjälpinsatser i krigszoner och krishärdar som dessa hotar i framtiden att bli svårare att genomföra. Skälet: det pågår en ansvarslös utsuddning av gränslinjen mellan krigare och politiker å ena sidan, hjälparbetare å andra. Hjälparbetare underminerar sin egen uppgift genom att låta sig engageras som spioner. Så skedde i Kosovo. OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, skrev kontrakt med den kanadensiska grenen av den internationella välgörenhetsorganisationen Care om att låta Cares folk på plats i Jugoslavien bli kompletterande hemliga observatörer. De som rekryterades var inte vanliga hyggliga välgörenhetsarbetare. De var officerare tränade i observationer av trupprörelser och lämpliga bombmål. Hur jävla dumma får folk vara? Det är inte försvar men del i en förklaring, när jag noterar: OSSE är ett internationellt säkerhetsorgan, som lever i skuggan av FN, som har världsvida vyer, EU, som spelar roll i européers dagliga liv, och Nato, som har kraft att kriga. I fjol kände OSSE att det i några månader i Jugoslavien spelade en roll. Det ville lyckas. Även till priset att in-filtrera Care och tunna ut en hedervärd hjälporganisations trovärdighet.Konkurrensen mellan välgörenhetsorganisationer är hård. Vi som brukar se dem i frontlinjen vet detta. Det gäller för dem att synas. De profilerar sig. De värjer sig mot ”konkurrenter”. De springer i vägen för varandra. Samverkan är ovanlig. Förtal organisationer emellan är desto vanligare. De är som sekulariserade missionärer. Vem är godast? Vem är duktigast? ”Hugg i, kanske är det vi som kammar hem nästa Nobelpris...” Konkurrensen är naturligtvis fruktbärande. Mycket lidande blir avhjälpt. Men konkurrensen sker inte bara på fältet. Den äger också rum i regeringskanslier. De mot mänskligheten så välvilliga grupperingarna – i att lindra nöd som Rädda Barnen, i att utbilda människor som UFF eller i att driva kampanjer som Amnesty International – brukar begreppsmässigt placeras under ett paraply: de är NGO, non-governmental organisations. Beteckningen är oftast skev. FN-organ och regeringar låter stora delar av sina medel för bistånd och katastrofhjälp slussas genom NGO. Det finns alltså pengar att hämta. För de traditionella, för de religiösa, för de ivriga, för de giriga. För alla. Organisationen Läkare utan gränser är förvisso idealistisk. Men 46 procent av dess inkomster furneras ur regeringskassor. Ett symbiotiskt förhållande uppstår mellan dem som pytsar ut skattemiljarder och dem som ska förvandla dem till nyttigheter på plats i krishärdar. Pengarna räcker långt. Det gör att NGO med tiden har blivit många till antalet. I Washington blommar de; det finns 1 200. Tidningen The Economist har gjort en genomlysning av fenomenet och säger att i Kenya, redan dränkt i bistånd, skapas varje år 240 nya NGO. I Ryssland, där under kommunisttiden inga välgörenhetsorganisationer opererade, finns nu 65 000 grupper. Det är ingen orimlig misstanke att det i denna uppsjö av välgörare kan finnas ruttna äpplen. Det är frestande att för pengar gå en regerings eller ett överstatligt organs intressen tillhanda.Just därför måste det finnas gränslinjer som inte överträds. Överträder en organisation gränsen kan alla andra också bli misstänkta. Chanserna minskar att ge hjälp om helvetet än en gång bryter ut i Rwanda. Röda korset har skrivit ett regelverk för välgörare och kampanjgrupper. Jag hittar i regelverket tre punkter som, när de pluggats in, är garanter för att en hjälporganisation är renhjärtad och inte en trojansk häst eller en femtekolonn: OSSE kan famla vidare i dimmorna. Men Care är bränt som hjälporganisation. Deras samarbete var en dumhet. Den straffade sig. Genast kriget bröt ut greps tre Care-arbetare och i Belgrad dömdes de för spioneri. Ledaren för dem var australiern Steve Pratt, en officer som tidigare tjänstgjort för Care i Irak. Han hotades av serberna med exekution om han inte bekände. Hjälparbetare ska inte behöva bekänna något – av det enkla skälet att de inte ska ha något att bekänna. Det ska vara boskillnad mellan välgörenhet och underrättelseverksamhet. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
”Hjälp ska ges oavsett ras, religion och nationalitet.”
