Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 12 FEBRUARI 2000
 
 

Text: Kerstin Weigl Tyck till om Kerstin Weigls kolumn
Jag vågade inte anmäla våldtäkten
Jag tänker sällan på det som en gång hände mig en måndagskväll i en hiss. 18 år var jag. En skolflicka på väg hem till egen lya i förortshus. Han var lite äldre.
  Jag vet inte när han bestämde sig för att våldta mig. Redan när han såg mig på gångbanan. Eller först när vi stod i hissen?
  Jag tänker sällan på den kvällen.
  Det var länge sedan, på 70-talet. Det föll mig aldrig in att polisanmäla. Varför skulle jag?
  Gud, så pinsamt. Ingen hade kommit till skada, tänkte jag.
  Jag hade själv hållit upp dörren för karln. Fick skylla mig själv. Jag hade sett killen komma gående från motsatt håll, jag hade själv låst upp och förblivit artigt stående med den tunga porten lutad mot höften.
  Tjänstvilligt hade jag inväntat vad jag antog var en granne.
  Han hade tagit emot dörren, och gått in efter mig.
  Det hade inte fallit mig in att han kunde vilja mig illa. Det var skammen. Att jag varit så barnslig.
  Det var verkligen att förlora oskulden.
  Frågan är hur jag hade agerat om jag varit 18 år i dag. Hade jag ringt polisen? En krisgrupp? Eller till Janne Josefsson i Biskopsgården Paradiso? Det var där jag bodde, i Göteborgsförorten.
  Jag antar att den här historien inte hör hemma i samhällsdebatten, den om offren i Rissne, Södertälje och på Cypern. Jag bröt inte samman, fick inga skador, ingen neuros. Jag är inte rädd.
  Jag är inte ens förbannad.
  
En sak vet jag: det var inte bättre förr. Trots det vi under senare år fått veta om flickor som utsatts för gruppvåldtäkter, om flickor med skadade anus efter experiment med analsex.
  Om de stackars, stackars flickorna.
  En av veckans nyheter är att anmälningar av sexualbrott har ökat med chockerande 50 procent på tio år. Men märk väl: ingen kan säga att det faktiska antalet sexualbrott har ökat. En rimlig förklaring är att fler vågar anmäla.
  Jag finner det inte alldeles okomplicerat när de vuxna bänkar sig i tevesoffor för att tala om ungdomar och sex för här vankas även sexualpanik – och alltid, alltid med de stackars, stackars tjejerna i offerrollen mot bestarna.
  Vuxenvärlden har bestämt att det finns en ”ny” ungdomssexualitet med ny gränslöshet och ”nytt” analsex och ”ny” nyfikenhet. Att unga tjejer – stackars, stackars – gör allt de rimligen inte kan vilja göra.
  Men vuxna har alltid antagit att ungar inte ägnar sig åt sex. Åtminstone inte vilket sex som helst. I synnerhet inte de stackars, stackars flickorna.
  Vuxna föredrar att tänka på tonåringars sexualitet som lite finare och skirare. Den välplanerade debuten mellan rena lakan. Kondom på och händerna på täcket. Och så klart – kärlek!!!
  Det är nämligen lite jobbigt för vuxna att flickor tänker på snusk. Jag vet. Det börjar bli jobbigt även för mig, med två små döttrar hemma.
  
Nyligen såg jag en grupp flickor, 15-åringar? i utmärkta teveprogrammet Bullen. De berättade käckt om hur ofta de onanerar. En hade inte pillat på sig själv på ett år, ”för jag har ju pojkvän”.
  Och jag rodnade tantigt.
  För mina flickor ska jag berätta om hissen, men hur? Jag kan säga att man ska akta sig för pojkar. Eller jag kan säga dem: Ni klarar er nog – lite sexuellt våld har ingen dött av.
  Med tiden har jag kanske förbättrat historien lite, till min fördel. Den blev med tiden en lite lustig skröna.
  Så här går den. Våldtäktsmannen, som var en pojke, rev upp mina kläder och klämde och krafsade så gott han kom åt medan jag fäktade och flämtade och pulsen dunkade.
  Jag började prata gällt, jag sa att jag visste vem han var, att han inte skulle komma undan, att kåken var lyhörd och alla snart skulle vara på fötter.
  Han kom av sig, och började förhandla.
  – Ta den, röt han.
  Nej.
  – Men du kan väl dra av den.
  Nej.
  – Men du kan väl åtminstone titta..?
  Nej.
  
När jag kommit ur hissen, kommit in i min lägenhet och låst dörren vek sig benen under mig. Sedan reste jag mig och kände mig upprymd.
  Oövervinnerlig.
  Jag visste naturligtvis att det var fel. Att jag var offret.
  Men jag hade gjort en bedömning, och inte var den fel.
  Läget var glasklart. Jag kunde ta dit polisen, skämma ut mig för grannarna, ge ett värdelöst signalement, och i värsta fall uthärda rättegång.
  Jag hade varit skiträdd, men han blev skräckslagen. Han hade smitit och jag var en vinnare.
  Det var förstås länge sedan, på 70-talet.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER