  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Han reste bort – för att komma hem
Det var hans sista önskan, hans sista ord, och dem skulle hon lyda och se till att de två judiska bröderna Isaac och Jakov reste bort från Stalins Sovjet när det rätta tillfället kom. Göran Tunström, prästungen från Sunne i Värmland, lyrikern som blev landets finaste romanförfattare, berättar historien i novellsamlingen ”Det sanna livet”. Bröderna kom fram. De kom i varje fall så nära målet att de på håll kunde se Jerusalem. Jag vet inte hur det var med Tunström. Kom han fram till Jerusalem? Han reste ju mycket, nästan ständigt. Han levde i Grekland, Indien och Mexiko, verkade lika hemmastadd på Manhattan i New York som på Södermalm i Stockholm eller på Koster i Bohusläns norra skärgård. Han reste bort för att komma hem till Fryksdalen och förvandla denna egentligen onödigt vackra bygd till litterärt Universum och låta Stellan Jonsson Lök, prosten Cederroth, Aron Nordensson, Sidner, Fanny Udde och alla de andra storslagna, gripande och roliga människorna få evigt liv. Och han talade en värmländska som skulle ha glatt Tage Erlander om de träffats. Hade det motigt i början Göran Tunström debuterade redan 1958 med en diktsamling. Han hade det en aning motigt till en början, men fick småningom både kritikens erkännande och läsarnas kärlek. Han fick Aftonbladets litteraturpris 1976. Med ”Prästungen”, ”Tjuven”, ”Skimmer” och, nu senast, ”Berömda män som varit i Sunne” nådde han konstnärligt mycket högt. Men störst av alla hans verk är ”Juloratoriet”, störst och vackrast. Ingen bok har gett mig så många skratt och så många tårar som den av Tunström. Berättarglädje och medkänsla Det typiskt tunströmska är berättarglädjen och medkänslan. Han roar, men aldrig på någons bekostnad. Prästungen blev inte präst, som det väl var tänkt, men jag uppfattar honom som en religiös författare. Han brottas med de existentiella frågorna om livets mening (smekningar och musik!), ensamhet och bundenhet. I ”Juloratoriet” låter Tunström Selma Lagerlöf, som han bar på ryggen i hela sitt författarliv, säga: ”Har jag haft någon ideologi så är den att ge de svaga röst.” Tunström grubblade mycket över döden. Han hade för sig att han skulle dö ung, åtminstone före 54 år, vilket var den ålder hans älskade far uppnådde. Han råkade ut för trafikolyckor, han fick hjärtinfarkt och drabbades så småningom av lungcancer. Han föreställde sig att döden var att slockna, sväva upp, se människorna springa nere på jorden men inte längta dit. 1900-talets bästa romaner Göran Tunström är nu död. Han dog i lördags, 62 år. Jag vet inte om han någonsin kom till Jerusalem och jag vet inte om han förunnades den lugna och stilla sista resa som han förtjänade.  Men ett vet jag, och det är att Göran Tunström skrev några av 1900-talets bästa romaner. Man kan hata döden för att den rycker nära och kära från oss, och man kan hata döden för att den vägrar att ge tillbaka vad den tagit. Men man måste än mer älska livet för att det ger oss människor som Göran Tunström. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
