Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

I dagens Sverige är allt till salu.
  I veckan som gick beslöt regeringen att göra sig av med Postgirot. Att staten inte längre ska ha någon affärsbank har man bestämt för länge sedan.

  Nå, Postgirot skulle väl ändå på sikt ha blivit överflödigt när penningtrafiken över Internet har etablerat sig på allvar. Men den totala privatiseringen av bank- och kreditväsendet är anmärkningsvärd mot bakgrunden av att det inte är så många decennier sedan man såg makten över kapitalet som en central demokratifråga.
  Det borgerliga styret i Stockholms stad har i ett års tid sålt ut för brinnkära livet. Andra kommuner och landsting med borgerlig majoritet - och några med socialdemokratisk - följer efter.

Sjukhusen kränger man så gott det går innan socialministern har fått till en lag som sätter stopp för kommersen. Allmännyttans bostäder ska köpas upp privat. Barnomsorgen är snart en verksamhet för påhittiga affärsidkare.
  Skolan är fortfarande i huvudsak kommunal. Men Stockholms tunnelbana rök redan förra våren och den övriga lokaltrafiken i landet från årsskiftet. Äldreomsorgen har bitvis lagts ut på privat entreprenad.

Säljentusiasterna med moderata kommunal- och landstingsråd i spetsen säger att allting ska bli mycket bättre när verksamheterna konkurrensutsätts och säljs.

Jag är inte riktigt övertygad om resonemanget. På senare tid har i varje fall försäljningsraseriet fått så många drag av överideologi att de ansvariga inte förefaller att tänka en enda ny och konstruktiv tanke om hur de här livsviktiga verksamheterna borde utvecklas. Säljandet har lagt sig i vägen för alla andra idéer och jag är inte säker på att idéerna infinner sig på nytt när man gjort sig av med institutionerna.

Nu är förstås tanken den att det är de nya privata ägarna som ska stå för idéproduktionen och därtill omsätta snilleblixtarna i praktiken. Huvudmännen ska i princip inte befatta sig med det hela ifall det inte förekommer klagomål.

Ta bara ett stort privat sjukhus som gör en kraftig felspekulation på den marknad av nya tekniker och behandlingar som den medicinska kommersen kommer att vara full av i framtiden. Hur förhindrar landstingen uppspjälkningar, nedläggningar, utförsäljningar, konkurser? Och vad kan landstingen i en sådan situation garantera patienterna?
  När jag läser om allt det svenska samhället säljer ut för närvarande kan jag stundtals inte låta bli att reagera mycket enkelt och enfaldigt:

Är det ändå inte litet lättsinnigt att sälja allt man har? Ett och annat kan man när allt kommer omkring tänkas behöva i framtiden och då kanske man inte har råd att köpa tillbaka?

Men ändå är det ju ägarna som bestämmer. Då kan det ju inte vara helt likgiltigt vem som äger.
  Hade en svensk ägare med kännedom om den publicistiska atmosfären i Sverige valt Hannu Olkinuora, en man med hårda nypor och Mats Johansson, en man med brutalt intellekt, till chefredktörer för Svenska Dagbladet?
  En svensk ägare hade i varje fall inte chansat så djärvt, om jag för säkerhets skull ska uttrycka mig litet försiktigt.