Tyck till om Gunnar Fredrikssons kolumn

Bara på två platser i Sverige fick ett högerextremistiskt parti in en ledamot i kommunfullmäktige vid förra valet. Den sortens höger är svag i Sverige, trots nynazismen.
 En av kommunerna var det lilla samhället Höör i det inre av Skåne. Där växte jag upp, fast jag har mina rötter vid Österlens kust.

 Som jag minns det fanns vid vår lilla gata bara en nazistsympatisör. Han var handelsresande i textilvaror och kanske trodde han att han blev lurad av judiska klädeshandlare. Så enkelt kunde det nog vara på den tiden.

Att det förekom judeförföljelser i Tyskland var på intet sätt okänt, fast många säger att de ingenting visste. Jag var nio år när kriget bröt ut och jag minns mycket väl hur vuxna talade om detta.
 -- Usch, vad han skriker, sa min mor när vi hörde Hitler i radio.

Men det var först under krigets slutskede som förintelsens läger blev kända i hela dess ofattbara omfattning.

Äldre vänner till mig har vittnat om den anti-nazistiska kampen i Skåne. Sjömannen och journalisten Yngve Gyllin, ”Yge”, politisk reporter i Arbetet och senare redaktör för tidningen Sjömannen, var med.
 Han berättade en gång att han på sin tidning i Malmö fick ett tips om att en nazistledare suttit inne för stöld av klockor. Yge avvaktade tills nazistledare skulle komma till Lund för att tala på ett möte.
 Den dagen publicerade han nyheten och for till Lund för att rapportera om mötet. Nazistledaren jämte hird kom in, de höjde armen till Hitlerhälsning och han stirrade med örnblick på publiken. Anhängarna på de första bänkarna for upp och gjorde samma hälsning.
 På bänkarna längst bak satt SSU-arna, som Yge benämnde ”grabbarna från armaturfabriken”. De formade händerna till en tratt och ropade unisont:
 -- HUR MYCKET ÄR KLOCKAN?

Hirden trädde omedelbart i verksamhet och det blev ett jäkla liv. Det var inte enda gången nazistmöten slutade med slagsmål.
 SSU har goda traditioner.

Inom medelklassen och överklassen fanns benägenheten för nazism och tyskvänlighet under dessa år. Nazisternas motståndare var kommunister, socialdemokrater och ett antal vänsterliberala skribenter.

I Weimar, där lägre medelklass dominerade, var andelen nazister ovanligt hög, eftersom det fanns få industrier.
 När det visade sig att arbetslösheten minskade under nazistregimen slöt likväl en del arbetare upp. I Tyskland ökade sysselsättningen på 1930-talet under Hitler, i Sverige under socialdemokratisk regering, en viktig skillnad.
 Vissa bildade konservativa såg ner på nazisterna och menade att Hitler var en vulgär folktalare och någon sorts socialist. I Tyskland fanns det också motståndare inom adeln, särskilt preussiska lantjunkare på de stora godsen ”öster om Elbe”, som det brukar heta. De kunde längta efter kejsartiden före första världskriget, särskilt den tid då deras idol Bismarck regerade.

Dessutom fanns det tyska officerare som ansåg att Hitler var en dålig krigsledare och några av dem försökte döda Hitler i juli 1944, när de insåg att Tyskland skulle förlora kriget.

Man bör skilja mellan demokratiska och icke-demokratiska nazistmotståndare.

Konferensen om förintelsen har blivit en imponerande manifestation för ökade kunskaper. Nu bör alla länder, även Sverige, öppna alla arkivskåp, avslöja allt, även det obehagliga.
 Snart kan vi kanske också förmår erinra oss att det finns ett annat folk som också har en sak att försvara, nämligen palestinierna.