Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn

Jag kommer på mig med att för mig själv muttra: ”Vad som helst! Jag är addict. Missbrukare. Jag är primärvalsslav. Jag läser ALLT. Bara jag slipper den vanliga skiten om deras fruar.”

  Med primärval på tisdag i delstaten New Hampshire går den amerikanska valrörelsen upp på högvarv. Morgon och kväll sitter jag - till ingen nytta, jag är inte utsänd reporter på plats, jag har inte rösträtt i landet - och läser detaljerade, skarpsynta, någon gång till och med lättsamma och kvicka rapporter från uppladdningen.
  Jag får e-mail från kompisar i Amerika som med öknamn häcklar kandidaterna. Den pojkaktige Georg W Bush, som fötts med silversked, kallas Bushbaby. Al Gore har oturen att det engelska ordet för tråkmåns rimmar på hans namn, Al Bore och han har dokumenterat sig som en sådan. Den torterade krigsfången John McCain har ett humör som tonar fram honom som tokig, John Madcain. För Bill Bradley har ingen kommit på något skojigare än att foga ordet för ”skryt” till hans efternamn, Bill Bradley.

En primärvalsvecka är allt gångbart. Annars svårtillgängliga kandidater opererar på gräsrotsnivå. Även för en tillrest svensk reporter brukar de vara tillgängliga för en intervju. I en värld av påtryckare, reportrar, politiska groupies, spåmän och spinndoktorer vägs de män, som aspirerar på att bli USAs nästa president. I sin ram är de lätta att skildra, ty det handlar mera om förpackningen än om innehållet.
  Det görs spådomar, det sprids rykten. Nitiska reportrar skriver tusentals reportage som ingen vill läsa - och en dag kommer reportern inte ifrån att skriva den artikel som i hundra år ackompanjerat valkampanjer: ”Kvinnan vid hans sida.” - ”Ska hon bli Vita husets härskarinna?” - ”Utan henne kan han inte vinna.”

I hundra år har artikeln om presidentkandidaternas hustrur tjänat syftet 1) att sälja kandidaten som en family man och 2) att ritualmässigt ge tillbakahållna kvinnor känslan att de spelar en roll i maktens centrum.

I andra presidentbiografier finns inte mycket som tyder på att hustrun spelat en avgörande roll vare sig under kandidaturen eller ämbetsutövandet. Den så hyllade Jackie Kennedy satte sina avtryck mest genom att möblera elegant. Någon president klarade sig i Vita huset som änkeman. Elenore Roosevelt var en självständig kvinna, som tog en ledande roll inom FN, var en aktiv feminist och skrev rader av böcker men levde nästan avskild från presidenten, vilken hade ett hett och stadigt förhållande med hennes sekreterare.
  Nancy Reagan hånades när hon förlitade sig på astrologer, Barbara Bush skrev en bok om sin hund, Rosalynn Carter var ”så vanlig”, Betty Ford var begiven på sprit och den enda som försökt sig på en politisk insats, Hillary Clinton, åstadkom ett fiasko.
  Parallellt med - kanske rent av som en följd av - den blomstrande ekonomin fortsätter bland den amerikanska allmänheten intresset för politik att sjunka. Å ena sidan är om ett år 5 miljoner amerikanska hushåll, 4,7 procent av alla hushåll, ett ”miljonärshushåll” i vilket familjen som alltså förfogar över mer än 8 miljoner svenska kronor. Å andra sidan säger, i en undersökning som Harvard University just nu genomför, 49 procent av väljarna, att de skänker ”ingen eller bara liten uppmärksamhet åt valrörelsen”.

Färre republikaner registrerar sig än förr, likadant i det andra partiet, färre demokrater, medan i vallängderna allt fler registrerar sig som oberoende. Bara 14 procent vill höra politikerna ”lägga ut stora djärva idéer och planer”, 81 procent vill med fötterna på jorden bara se ”jämna, stadiga framsteg”.

Det är ett hälsotecken att amerikanerna uppenbarligen är lika ointresserade som jag och ännu inte lärt sig förnamnen på kvinnorna, varav en alltså inom ett år bosätter sig i Vita huset.
  Det vore onekligen en lättnad om USA snart finge en kvinna som president och vi till omväxling fick läsa larvet om en The First Husband’s vanor och ovanor.