Tyck till om Kerstin Weigls kolumn

Mitt på min haka vippar ett hårstrå. Det sitter svårupptäckt till, längst fram på käkbenets undersida. Jag fingrar på det framför teven en kväll. Fingrar och ser Göran Persson i Aktuellts reportage från Konferensen.

 Hårstrået är av ett sällsynt grovt och strävt slag. Jag rycker bort, men det återkommer, alltid på samma fläck, sprunget ur samma hårsäck. Alltid lika egendomligt styvt.
 Häxhåret, säger min man, som finner strået komiskt och kanske förskräckligt. Han vill gärna rycka bort det, men jag föredrar att göra det själv, i avskildhet.
 Nu fingrar jag diskret i min teve-soffa och tänker att statsminister Perssons fötter har klätts i sällsynt charmlösa loafers med avsmalnad tå. Han väger av och an på hälarna i väntan på att inför Gud och hela världens tevekanaler få ta emot världens statsöverhuvuden.

Se, där kommer Tjeckiens Havel i dörren. Persson störtar fram, skakar hand och vrider sig samtidigt i position för fotograferna. Flinar upp sig.
 Aj, aj, aj - då kliar mitt häxhår.
 Det är verkligen ett missprydande hårstrå.
 En ociviliserad utväxt
 En antenn, känslig för officiösa tonfall, politisk beskäftighet och allsköns uttryck för självförträfflighet.
 Som denna konferens som upplyser de redan otroligt välupplysta om folkmordet på sex miljoner judar för sextio år sedan.
 Ingenting kan invändas mot konferensens syfte.
 Rapporteringen är hovsam, känslosam.

Göran Persson talar väl: ”...i dag förstår vi att den framtid vi skapar nu är det förflutna som vi delar i morgon...”

Talen avlöser varandra, men jag hör inga försök att tackla den andra svåra frågan, det andra varför; varför unga människor söker sig till den nazistiska läran.Varför unga människor på 90-talet förnekar förintelsen.
 Om de nu gör det.
 Inga unga människor har bjudits in till konferensen .
 ”Det är inte säkert att det skulle tillföra något”, hör jag statsrådet Lena Hjelm-Wallén kommentera.
 Då kliar det åter i häxhåret.
 Det måste vara all nedtryckt kvinnlig vrede. Om jag inte behärskade mig skulle hela hakan vara lurvig. Men bara ett enda argt strå lyckas ta sig ut.

Det besynnerliga med hårstrået är att jag aldrig märker det förrän det är fullt utväxt, ibland flera centimeter långt. Aldrig vet jag hur länge min haka har burit detta enda aggressiva strå. Hur länge har andra sett det, vad har de tänkt och varför har de inte informerat mig?

Jag vet att konferensens uttalanden inte kan ändra de fördomar jag själv bär på.
 Jag vet att uppståndelsen inte gör intryck på ”dom” och för ”de unga” och inte på dem som vet att förföljda judar (ryska) även idag avvisas från vårt land.
 Konferensen varar tre dagar. Och sedan?

Nazisterna i Sverige är väl organiserade, vet jag. De rekryterar nya medlemmar på skolor, genom musik, konserter och annan propaganda. Det behövs en långsiktig nationell handlingsplan mot rasism och främlingsfientlighet, som förre statsrådet Jan Nygren försökt påpeka.

Jag drar med ett enkelt grepp häxhåret ur sin grop. Studerar det där det fastnat på tummen. Oj. Ser om möjligt grövre ut än vanligt. Det ömmar i hårsäcken. Hakan är slät igen. För någon tid.