|
|
|
|
|
I samband med att rättegången mot de misstänkta polismördarna i Malexander avslutades strax före jul skrev jag en krönika i vilken jag kritiserade den framträdande roll brottsoffrens anhöriga hade tillåtits spela under förhandlingarna. Jag ställde mig absolut inte oförstående till de anhörigas reaktioner och den förtvivlans vrede de gav uttryck för. Jag undrade bara om detta hör hemma i den tradition av sträng saklighet och måttfullhet som hittills har präglat domstolsförhandlingar i Sverige. Enligt mitt sätt att se fanns en risk för att domarna skulle påverkas, i varje fall till skadeståndsdelen, av verkningsfulla framträdanden utav anhöriga, vilket i sin tur kunde utgöra ett hot mot likheten inför lagen. Jag fick många läsarreaktioner på krönikan, de allra flesta mycket upprörda. Hur kunde jag insinuera att det var tanken på skadeståndet som drev Anneli Ljungberg som var sambo till Olle Borén? Och gjorde inte Ljungberg precis det alla brottsoffer och deras anhöriga borde göra: talade fritt ur hjärtat till dem som hade tagit liv och förstört liv på ett sätt som undandrar sig all beskrivning vad hänsynslösheten beträffar? Jag förstår de här reaktionerna mycket väl. Spontant är det lätt för var och en av oss att både gripas av Anneli Ljungbergs ord i rätten och att tycka att det hon sa var precis vad den tilltalade trion förtjänade att få höra. I själva verket kunde de ha fått höra än mer. Likväl, hur oerhört naturligt detta än är, hur starkt vi än inför ett sådant här brott önskar regler och procedurer dit pepparn växer och mördarna likaså, så måste vi bärga oss. I ett civiliserat samhälle får även polismördare en schyst rättegång. Nu påstår jag inte att Jackie Arklöv, Andreas Axelsson och Tony Olsson fick en bristfällig rättegång. I varje fall finns det ingenting att invända mot domarna.Vad jag däremot påstår är att det sätt på vilket Anneli Ljungberg spelades ut i processen inger farhågor för framtiden. Jag vill inte att rättegångarna i Sverige ska amerikaniseras till show business. Jag vill inte i framtiden se uppseendeväckande brott lagföras så att alltihop blir en upphetsad rundgång mellan rättssalen, medierna, en indignerad hemmapublik och parterna i målet som skapar drama om de kan. Låt mig för klarhetens skull säga att jag inte ett ögonblick klandrar Anneli Ljungberg själv. Hon sa precis det vem som helst av oss skulle ha sagt i motsvarande situation – fast bättre. Vare mig fjärran att insinuera att hon gjorde det med skadeståndet i tankarna. Vad de rättslärda runt omkring henne tänkte må däremot förbli osagt. I varje fall tänkte de inte på att bistå Ljungberg med råd och dåd. Eller också gjorde de det. I helgen som gick utspann sig en debatt om de här frågorna i Dagens Nyheter. Två statsvetare, Marie Demkert och Ulf Bjerneld, kritiserade anhöriginslaget i den aktuella rättegången med samma argument som jag har anfört: Förmår domstolarna låta bli att ta intryck av den anslående dramaturgi som kan skapas runt mål av det slag polismordsrättegången utgjorde om offrens anhöriga, som har allas sympatier och de misstänkta, som har allas avsky, spelas ut mot varandra med mediernas benägna bistånd? Två professorer i straffrätt har uttalat sig och förklarat att inga problem föreligger. De anhöriga som biträder ett åtal har enligt rättegångsbalken rätt att framträda i domstolen, lägga fram sina synpunkter och ställa frågor. Något formfel har inte inträffat.Domarna igen får antas vara professionella nog att inte låta sig påverkas av ovidkommande ting. Ja, förhoppningsvis. Men alla vet att risken för otillbörlig påverkan ökar ju starkare och effektivare utförd denna påverkan är. Även om de anhöriga har sin rättmätiga plats i rättssalen syns det mig som om man fram till nu har ansett att det inte tillhör deras uppgifter att läsa lusen av de misstänkta. Ifall man emellertid anser det bra för balansen i förhandlingarna att så sker undrar jag om det inte borde ske bakom lyckta dörrar. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
