Tyck till om Anders Westgårdhs kolumn

Smutsigt vatten stänker. Stan ligger ännu mörk. Vi sitter fast i en bilkö, barnen har just tvingat fram ett kanalbyte från P1 till en idioti som kallas The Power Hit Morning Show. Det är i januari och det är livet från sin sämsta sida.

 Normalt skulle jag ändå kunna hantera situationen, men när jag i ögonvrån uppfattar ett budskap på en jättelik blinkande reklamtavla är det som om något brister inombords.
 ”Beställ din smärtdagbok”, står det.
 Bilkön har börjat rulla, reklamtavlan byter innehåll och därför har jag ingen aning om vem det är som vill att jag beställer min smärtdagbok eller varför. Men det spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att någon nu levande svensk de facto har uppfunnit ordet ”smärtdagbok” och att vi andra stackare uppmanas att beställa en sådan.
 Det är ju fullkomligt groteskt.

Vad det än gäller så är det fullkomligt groteskt. Det sista en svensk i januari behöver är en smärtdagbok. Vi behöver smärtlindring.
 Tidigare i veckan skrev Per Bjurman följande rader i den här tidningen:
 ”Om januari vore en människa skulle jag kunna tänka mig att revidera min syn på dödsstraffet. Fy fan vilket helvetes vidrigt lass skit till månad det här är.”
 Kunde inte ha uttryckt det bättre själv (möjligtvis med andra ord). Januari är en otäck period i allas våra liv, en provocerande svit av bottenlösa dagar. Om januari vore en hund borde den få en spruta.

Ni vet att det är så. Alla vet att det är så. Vart man än vänder sig tar det bara nån minut innan samtalet kretsar kring januaris inneboende ondska.

Hela månaden är en seg uppförsbacke, eller en ”lönndryg slakmota” som poeten Gunde Svan uttryckte det när han var som bäst i skidspåren.
 Då, när Gunde var som bäst, kunde man åtminstone trösta sig med att Gunde var bäst och emellanåt förgyllde även januaridagar med en läcker direktsänd femmil. Till och med januari var bättre förr.

Varje år vid den här tiden slås jag av hur enormt stryktåliga vi svenskar ändå är som härdar ut. Särskilt som vi inte får någon hjälp. Vi förväntas bara ta oss igenom eländet.

Klimatet och det stora mörkret är nu inte bara ett samtalsämne för att vi ska ha något att gnälla om. Det är en psykologisk realitet vars effekter borde tas på större allvar. Tänk om man t.ex. gjorde en nationalekonomisk kalkyl på vad januarirelaterade depressioner, livströtthet och allmän leda årligen kostar samhället. Det måste röra sig om miljardbelopp. Ändå är det en icke-fråga, vilket är ofattbart med tanke på hur många som berörs.
 Regeringen borde snarast ta initiativ till ett nationellt krisprogram för att underlätta perioden mellan nyår och påsk, med särskilt fokus på januari.
 Tänk om vi istället för 31 dagars lidande kunde göra januari till årets festligaste, mest händelserika och glatt glittrande månad. Om stat, kommuner, organisationer och företag gemensamt organiserade i en prydlig svensk delegation samlade alla goda krafter för att lindra medborgarnas plåga.

Festivaler, karnevaler, shower och konserter - överallt, hela månaden. Rea på kvalitetsvin från Systembolaget. Alla svenskar får välja tre romaner gratis i bokhandeln. Kommunen med sponsorer bjuder på gratis teater och en trerätters på finkrogen. Januarirabatt på allt som gör livet lättare.
 Ta bara en sån sak som tv, eftersom det är där de flesta av oss sitter av de mörka kvällarna:

Två fantastiska filmer varje kväll i samtliga tv-kanaler vore ett rättmätigt grundkrav som väsentligt skulle mildra månadens misär.

Visst är det en vacker fantasi, men den har ju ingen plats i verkligheten eftersom den

anders.westgardh@swipnet.se