|
|
|
|
|
Helmut Kohl blev inte den hjälte som han tänkt sig
Helmut Kohl, den store politikern som återförenade Tyskland, är inte den historiske hjälte som han och hans parti tänkt sig. Slagen till marken av en finansskandal, egenhändigt tillverkad, blir han alltmer ynklig. Och många undrar över om återföreningen blivit vad de hoppades på. Naturligtvis kan ingen förneka att Kohl, ett politiskt djur, med intuition och kraft grep tillfället att genomdriva återföreningen sedan muren rivits den 9 november 1989. Men många tvivlade och få trodde på Kohl när han sa att det inte skulle kosta skattebetalarna något. Nu kommer böcker med titlar som "Den s k återföreningen" (av Heinrich Senfft), som beskriver hur stor klyftan mellan väst och öst i Tyskland ännu är. Företagen i östra delen visade sig med få undantag oförmögna att konkurrera i den nya, hårda, ovana marknadsekonomin. Företag lades ner, arbetslösheten blev katastrofal, det sociala skyddsnät som faktiskt funnits urholkades, infrastrukturen var bristfällig, miljöskadorna svårartade. En del har varit smarta och blev rika, många fler lever i armod, föga roade av den stolta retoriken. Senfft skriver att många tycker att den antikapitalistiska propagandan i öst faktiskt var sann. Ett år innan muren revs var jag i Östberlin och frågade tjänstemän på Utrikesdepartementet om det inte var dags att riva muren. Jag såg ju att samverkan på olika områden intensifierades, vilket de bekräftade. Jag såg hur ungdomar kommunicerade över muren och ingen diktator skulle i längden kunna hindra dem att umgås via nya medier.Min kolumn efter det besöket hade rubriken "Riv Berlinmuren!" Under alla år skröt västtyskarna med sitt ekonomiska under och muren blev symbol för det kommunistiska förtrycket. Få minns vad som hände efter krigets slut. Östtysksland hade aldrig någon chans: tyskarna hade redan innan ryssarna kom fört över allt värdefullt de hann med till västsidan, ryssarna plundrade systematiskt och förde som krigsskadestånd hem nedmonterade fabriker och till och med sådant som järnvägskenor och ekonomin blev en del av Sovjetunionens.Västsidan däremot byggdes upp med omfångsrik Marshall-hjälp. Här var det inte tal om krigsskadestånd, klokt i och för sig, utan en anti-kommunistisk satsning. Inte så underligt att utbildad arbetskraft strömmade från öst till väst. Och det var därför muren byggdes, i öst officiellt benämnd "antifascistisk skyddsvall". Den byggdes i augusti 1961 och jag kom dit som ung Aftonbladsjournalist i december. I en barack innanför muren hälsade jag på de illa beryktade s k folkpoliserna som bevakade muren. De satt vid ett träbord och halvsov, kaffemuggarna var tomma, i ett hörn stod kulsprutegevär som i ett paraplyställ. Snart skulle även poliser och soldater hoppa över taggtråd och mur in i Västberlin. Heinrich Senfft visar i sin bok hur nedlåtande de flesta i väst uppträder mot sina landsmän i öst. När jag kom till Berlin kort efter murens fall fick jag veta t ex av politiskt aktiva socialdemokratiska präster hur kritiskt de såg på den enligt deras mening förhastade och dåligt genomtänkta återföreningen. Günter Grass har ju också med briljans nagelfart högfärd och missgrepp i väst. Senfft visar t ex med vilken glädje man i väst utnyttjade de östtyska kommunisternas beteckning på sig själva som "anti-fascister": anti-fascism var alltså kommunism och så kunde gamla nazister utan svårighet fortsätta på höga poster i Västtyskland. För Helmut Kohl och hans parti blev gamla kommunister en mycket större fara för demokratin än gamla nazister. Och det blev lätt att förtala alla de många vars namn dök upp i Stasis arkiv, trots att alla vet hur otillförlitliga, för att inte säga direkt sanslösa, många uppgifter är i de arkiven.Senfft citerar en kriminolog i Berlin som säger: "Många i öst, särskilt ungdomar, känner sig som återföreningens ustötta och upplever västsidan som en ockupationsmakt." Jag var nyligen i f d DDR och besökte snabbt Weimar, Dresden och östra Berlin. Res gärna dit: på ytan ser vi en imponerande byggnadsverksamhet, lyxbutiker och lyxhotell. Men under ytan döljer sig åtskilligt som är intressantare och svårare att tolka. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
