Tyck till om Carl Hamiltons kolumn

Det var inte Ryssland som blev kommunistiskt. Det var kommunismen som blev rysk. I dag ser vi motsvarande process inom ramen för rysk marknadsekonomi.

 Processens drivkraft har historiskt varit denna: ett patologiskt ineffektivt centrum, driven av en häxbrygd av militarism och privat berikande, som bara kan överleva genom ständig expansion och terror mot de undertryckta folken.
 Från andra halvan av fjortonhundratalet äter sig denna giriga metastas utåt från det moskovitiska riket, likt en skenande pac-man som inte får nog och aldrig kan bli mätt.

Utrotningskriget i Tjetjenien är typiskt. En återgång till traditionen, som motsvaras av en lång rad tidigare och senare exempel, folkförvisningar, anfallskrig, monopol för den ortodoxa kyrkan eller den kommunistiska tron, införandet av det ryska språket, liksom märkliga historiska omskrivningar som att Kiev varit en uråldrig rysk stad, eller att alla kristna naturligt borde lyda under tsaren (och, något senare, alla kommunister under den sovjetiske generalsekreteraren).
 Lenin gjorde en taktisk reträtt, släppte Finland och de västra delarna av imperiet för att säkra sovjetmakten. Jeltsin upprepade samma taktiska manöver när han upplöste Sovjetunionen för att kasta Gorbatjov ur sadeln och säkra ”marknadsekonomin”. Så snart man kommer in på ryska förhållanden, är det säkrast att sätta citattecken kring alla abstrakta modeller och begrepp.

När västerländska ledare, liksom den svenska utrikesförvaltningen, nu hyllar Jeltsin som en stor demokrat, är det i bästa fall ett utslag av cynism, i värsta fall blåögdhet. Att välkomna Putin upp på scenen med motivet att han representerar ”föryngring” och ett mer handlingskraftigt ryskt ledarskap, är dessvärre ett tecken på det senare. En del företrädare för demokratierna har hälsat Putin välkommen med motivet att han har ett starkt folkligt stöd. Detta stöd baserar sig uteslutande på den totala hänsynslöshet han har demonstrerat i utövandet av traditionell rysk överhöghet.

Efter det folkrättsligt tveksamma bombkriget mot Jugoslavien, har Väst tyvärr spelat bort en stor del av sin trovärdighet. Det är svårt att tro att det ryska folket uppfattar kritiken som något annat än hyckleri.

Kring sig har Putin samlat flera av reformivrarna från nittiotalets början. De har nu gått varvet runt. För tio år sedan ville de omvandla Ryssland till en normal marknadsekonomi. Nu skall de modernisera och stärka besten. Målet har blivit medel.
 Man kan naturligtvis leka med ord och fortsätta tala om Rysslands plågsamma utveckling mot marknadsekonomi och demokrati. Men fångar detta det väsentliga i utvecklingen?
 Presidenttal om fosterlandets sårade stolthet och klargör att han avser att avhjälpa den värsta nationella svagheten på 300 år.
 Med den tideräkningen hamnar man tämligen exakt mitt i Peter den Stores regeringsperiod.

Peter satte puderperuk på moskoviterna och berömde sig av att ha vänt Ryssland mot väst. Men det var mest formerna som förändrades, kärnan förblev intakt och expansionen måste fortsätta. Baltstaterna införlivades, ”Nya Ryssland” skapades, en tredjedel av Sverige-Finland slukades.
 Boris Jeltsin satte en puderperuk av parlamentarism och marknadsekonomi på samma ryska överhöghet.

Verklig fred och utveckling kan det ryska folket få först när det överger sina imperieambitioner.

Vi tänker oss alltså på fullt allvar att vi skall kunna vara en stabiliserande kraft och fortsätta vårt stöd till de baltiska folken, från en position av svaghet.
 Det finns risk att uppvaknandet ur denna törnrosasömn blir brutalt.