Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

En gång för länge sedan blev jag föremål för min släkts, mammas, pappas, morföräldrarnas, mostrarnas och kusinernas, ja rentav min brors uppriktiga hyllningar.
 Det var när jag lärde mig simma blott fyra år gammal.
  Sedan dess har jag varit vattendjur. Att simma i havet på sommaren - det är en sensuell lycka av format, en eufori fullt jämförbar med lycklig kärlek.

 Sedan början på 1990-talet är det varje sommar periodvis omöjligt att bada i vattnet i den finska skärgården. När högtrycket lägger sig över Skandinavien, värmen dallrar och solstekta klippor lockar går det inte att bada!
 Algerna invaderar stora delar av skärgårdshavet. Giftiga, blågröna, stinkande när de sköljs upp på stranden och ruttnar.
 Påminnelsen om hur livsbetingelserna på och runt vår jord förändras i rasande takt på grund av människans miljöpåverkan är brutal och personligt drabbande när havet inte längre är saltstänk och ozondoft utan skit. Giftig skit.

Det är kväveutsläpp från jordbruket och trafiken, nedfallet från bilarnas avgaser som är de huvudsakliga bovarna i dramat. Fiskodlingar spelar en roll på marginalen. Däremot är vattenförstörare från förr, avfallsutsläpp från industrier och tätorter numera av mindre betydelse. Ny och effektivare reningsteknik i kombination med ett avsevärt politiskt tryck på kommuner och företag att värna om miljön har givit resultat.

För några år sedan utspann sig en debatt i offentligheten mellan två internationelllt kända, finlandssvenska vetenskapsmän: filosofiprofessorn Georg-Henrik von Wright och sociologen, professor Erik Allardt.

Det finns ingen ödesbestämdhet i den utveckling som nu bekymrar oss. Människan kan ganska odramatiskt vända olika förlopp.
 1900-talet slutade i marknadstänkandets brakseger över politikens och demokratins långsamma tanke- och beslutsgång. De världsomspännande marknaderna, ihopknutna av allt blixsnabbare informationsteknik kommer att förändra vår vardag och vår livshållning under millenniet som nu börjar. Riktigt hur är svårt att sia om.
 Förändring får man finna sig i. Emellertid är det en förändring till det gamla som jag hetast åstundar när jag blickar framåt:

Jag önskar att brorsbarnen och deras barn en dag ska få sommaren och havet tillbaka.

Men jag vill som Erik Allardt tro att det går. Att människan är sin egen lyckas smed och att hon kan om hon vill.