”Vita huset” är som snällt heroin
I dag vill jag vara Det är som att lukta på sin älskades kvarglömda tröja när hon för länge sedan har försvunnit. Att leta en doft som kan bli ett minne som kan få mig att tro att hon är här och att allt är som när allt var lyckligt.
Sådan är min kärlek till Bob Dylan.
Jag tigger smulor från hans bord och hoppas att han i ett helt oförutsägbart infall av bisarr välvilja ger mig hela supermealet. Men på ”Love and theft” ger han mig mest smäll på käften.
Jag jobbar på det, jobbar på det, jobbar på det. Tjugo, kanske tjugofem lyssningar and counting och jag hör att Dylan är tillfreds och att han gillar sin nya, uråldriga stil men ingenting bränner till, ingenting är som det borde vara. Bara en strof dröjer kvar som röken från en god cigarr:
”Samantha Brown lived in my house for ’bout four or five months
Samantha Brown lived in my house for ’bout four or five months
Don’t know how it looked to other people
I never slept with her even once”
Eeeven once, sjunger världens coolaste man och skojar nog lite med sin egen sångstil och jag gillar det, det är kul, och kanske är strofen sann men jag tror inte det. Ingenting på ”Love and theft” är sant i så måtto att det handlar om Bob Dylan själv. Den handlar om bisarra typer som kastar kniv och bär på döda människors ben och friterar hjärna i vitlök och olja. Och Djävulen är i gränden och Syndafloden når även bluesens vagga.
Jag utesluter inte att jag är dum.
Jag utesluter aldrig att jag är dum. Det kan vara jag som inte begriper vad mannen bakom mästerverk som ”Blonde on Blonde”, ”Slow train coming”, ”Desire” och ”Time out of mind” sjunger om denna gång. Det kan vara grandiosa metaforer för religion, krig, kärlek eller det nya it-samhället, vad vet jag, men jag tror inte det.
Dylan har de senaste tio åren överdoserat på 100-årig amerikansk root-musik och mixar alldeles för friskt sådana teman med Bibeln och Shakespeare. Det handlar inte om mästaren själv - mer än i kanske någon rad här och där; vissa låtar byter handling två, tre gånger, verkar det - utan han förefaller att beskriva världen och världen smakar lika mycket rött 20-talsdamm som den extremt soggiga cowboyboogien som utgör kompet. Ey, jag har rätt att säga så här om min hjälte. Ey, det har inte du. Men vad vi har här är alltså Bob Dylan som en förvirrat flödande Walt Whitman utan sina karakteristiskt coola one-liners. Det duger inte. Så vad gör vi då? Vi lyssnar igen, igen och igen. Vi måste alltid ge kärleken en ny chans.
mejla Fredrik:
fredrik.virtanen
@aftonbladet.se
Har Virtanen helrätt? Eller har han inte fattat nånting?!
Gör din egen innelista!
Innelistan
Virtanens val
I dag vill jag vara Det är som att lukta på sin älskades kvarglömda tröja när hon för länge sedan har försvunnit. Att leta en doft som kan bli ett minne som kan få mig att tro att hon är här och att allt är som när allt var lyckligt.
Sådan är min kärlek till Bob Dylan.
Jag tigger smulor från hans bord och hoppas att han i ett helt oförutsägbart infall av bisarr välvilja ger mig hela supermealet. Men på ”Love and theft” ger han mig mest smäll på käften.
Jag jobbar på det, jobbar på det, jobbar på det. Tjugo, kanske tjugofem lyssningar and counting och jag hör att Dylan är tillfreds och att han gillar sin nya, uråldriga stil men ingenting bränner till, ingenting är som det borde vara. Bara en strof dröjer kvar som röken från en god cigarr:
”Samantha Brown lived in my house for ’bout four or five months
Samantha Brown lived in my house for ’bout four or five months
Don’t know how it looked to other people
I never slept with her even once”
Eeeven once, sjunger världens coolaste man och skojar nog lite med sin egen sångstil och jag gillar det, det är kul, och kanske är strofen sann men jag tror inte det. Ingenting på ”Love and theft” är sant i så måtto att det handlar om Bob Dylan själv. Den handlar om bisarra typer som kastar kniv och bär på döda människors ben och friterar hjärna i vitlök och olja. Och Djävulen är i gränden och Syndafloden når även bluesens vagga.
Jag utesluter inte att jag är dum.
Jag utesluter aldrig att jag är dum. Det kan vara jag som inte begriper vad mannen bakom mästerverk som ”Blonde on Blonde”, ”Slow train coming”, ”Desire” och ”Time out of mind” sjunger om denna gång. Det kan vara grandiosa metaforer för religion, krig, kärlek eller det nya it-samhället, vad vet jag, men jag tror inte det.
Dylan har de senaste tio åren överdoserat på 100-årig amerikansk root-musik och mixar alldeles för friskt sådana teman med Bibeln och Shakespeare. Det handlar inte om mästaren själv - mer än i kanske någon rad här och där; vissa låtar byter handling två, tre gånger, verkar det - utan han förefaller att beskriva världen och världen smakar lika mycket rött 20-talsdamm som den extremt soggiga cowboyboogien som utgör kompet. Ey, jag har rätt att säga så här om min hjälte. Ey, det har inte du. Men vad vi har här är alltså Bob Dylan som en förvirrat flödande Walt Whitman utan sina karakteristiskt coola one-liners. Det duger inte. Så vad gör vi då? Vi lyssnar igen, igen och igen. Vi måste alltid ge kärleken en ny chans.
mejla Fredrik:
fredrik.virtanen@aftonbladet.se
Har Virtanen helrätt? Eller har han inte fattat nånting?!
Gör din egen innelista!
Innelistan
Virtanens val
Sök recensioner
Musik
Autolista: Musik (10 artiklar)
Klick!
Autolista: Klick! (10 artiklar)
Kändischatt
Autolista: Kändischatt (5 artiklar)
Film
Autolista: Film (10 artiklar)
Tv
Autolista: Tv (10 artiklar)
Scen
Autolista: Scen (3 artiklar)
- MMS/SMS
- 71000
- E-post
- 71000@aftonbladet.se
- Telefon
- 08-411 11 11