Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetNöje
MÅNDAG 6 DECEMBER 1999
  

Pop Per Bjurman Seriös och pretentiös – två helt olika saker
Jocke Berg är seriös.
  Men inte pretentiös.
  Det är hårdrockare som gör temaplattor om universums skapelse som står för pretentionerna.
   I Tore S Börjessons utmärkta intervju med Kent i Puls i fredags beskrev sig sångaren Jocke Berg med stolthet som pretentiös.

Orsaker till extas
Kent
– Hagnesta Hill (cd/RCA/BMG)
Primal Scream – Swastika eyes (Singel/Creation/Sony)
Busty – Juggernaut (ep/Look left)
Magnus Carlson – Han är min sång och min glädje (cdspår/Frälsis)
Clarence Clemons (Fin saxofonist, vad än Martin Sköld säger)
  – Finns det något mål för mig är det att bli ännu mer pretentiös. Det ordet är min nordstjärna. Det jag navigerar efter. Pretentiös betyder att mena vad man säger. Finns det nåt finare och ärligare än det? Än att ha pretentioner? Vad är motpolen? Att sätta upp en jävla krogshow med en bild på en programledare från TV3 som backdrop, fräste han ilsket.
  Jag förstår frustrationen.
  Vi lever i en tid där alla försök till allvar och fördjupad reflexion och engagemang och äkta beröring avfärdas med det förhatliga nittiotalsuttrycket ”pretto”.
  Men bara för att de själlösa nihilister som befolkar Stockholms innerstad har problem med allt som inte enbart är snyggt och smart och roligt – och säkert ser även en Ingmar Bergman och en Tomas Tranströmer som ”pretto” – ska inte Jocke Berg behöva försvara sig med den där sortens trots.
  Vad han än säger är han inte pretentiös.
  Han är seriös.
  Han är ambitiös.
  Han är på fullt allvar.
  Men inte pretentiös.
  Att vara pretentiös är att försöka omfamna ett allvar man inte har intellektuell täckning för. Att sikta för högt. Att sakna insikter om sina egna konstnärliga begränsningar.
  Som när band av Mötley Crüe-sort får för sig att göra temaplattor om ”Moby Dick”. Som när Michael Bolton sjunger opera. Som när Hans Holmér skriver böcker.
  Jocke Berg befinner sig fan inte på den nivån.
  Ville bara ha det sagt.
  Och när jag ändå är i gång kan jag också konstatera att ”Cowboys”, ”Kevlarsjäl”, ”En himmelsk drog” och ”Ett tidsfördriv att dö för” är de största sånger Kent spelat in.

Den stora gåtan
med praktfiaskot i Sydafrika är faktiskt inte att UD och Rikta lyckades missa att Sverige i EMA-Telstar har en av världens mest erfarna och professionella arrangörer av stora galor och turnéer och i stället anlitade lallaren Magnus Eriksson.
  Den stora gåtan är:
  Vem var sydafrikanen?
  Av de tre som kom på den där idiotgalan i Soweto har det rapporterats att två var svenska turister. Det innebär att en medborgare i staten Sydafrika kom ensam. Löste entré. Ville se och höra. Vem var han? Vad lockade honom? Var det Real Group?
  Jag vill verkligen veta.

Minns ni
Busty? Calle Lundells band? Dom finns fortfarande och har just släppt starka ep:n ”Juggernaut”. Spretig, suggestiv, vacker, egensinnig.

För övrigt säger jag
som Leonard Cohen:
  Vi är fula.
  Men vi har musiken.
Vill du skriva till Per Bjurman?