Om man skulle
bilda ett band...

NEW ORLEANS. Det händer aldrig annars.
  Men här i New Orleans får jag alltid för mig att jag borde bilda ett band.
  Stockholm Zydeco Swingers skulle det i så fall heta.
Det är ett vanligt misstag bland mina antagonister i läsekretsen. De tror, helt i enlighet med Ulf Lundells gamla teori om det här skrået, att jag är patetiskt misslyckad musiker och bygger min ogina verksamhet blott på bitterhet mot de jävlar som klarat sig bättre.
  Sanningen är att jag aldrig befunnit mig på ”andra sidan”.
  I fjärdeklass gjorde jag, under svåra påtryckningar från mamma, visserligen ett tafatt försök att lära mig spela trumpet (!), men redan efter ”Din sol går åter upp” tröttnade jag på den högst ohippa image en trumpet medför för en tioåring – jag kallades Tut-Bjurre på hela Tångringsskolan – och lade av.
  Sedan dess har jag dock inte haft en tanke på att spela själv. Än mindre på att bilda band.
  Men som sagt:
  När jag kommer hit, till den säregna smältdegel som så träffande kallas The Big Easy, då börjar jag undra om jag inte skulle ha lyssnat mer på mamma än på de tioåriga ligisterna i dåvarande bekantskapskretsen.
  Det är något i hettan här, i fukten, i mystiken och –framförallt – i det kokande gyttret av vild, erotisk, omskakande svängig musik som väcker lusten att...ja, musicera själv.
  Redan förra året kom jag och Nice Guy Freddy på ett tänkbart gruppnamn:
  Stockholm Zydeco Swingers.
  Nu börjar vi planera bildandet.
  Det blir jag, Freddy, en player på Södermannagatan som kallas Sigge Zydeco samt givetvis The Hawk (så kallad av självaste Dr John; till vardags är han mer känd som Lo fi-Håkan).
  Vilka instrument vi ska använda är något oklart. Däremot vet jag precis vad vi ska spela. Det blir en anarkistisk och säkerligen genial fusion av allt det det som bubblar här nere i the swamp.
  Bucklig tradjazz, rustik tvättbrädes-zydeco, svampig träskblues, kryddig voodoo-funk, fuktig kreol-soul och stenhård cajun-rockabilly.
  Skivbolagen kan ställa sig i kö.

De unga, svarta brassbanden är såklart fortfarande heta i New Orleans, men sommarens skiva har gjorts av Mas Mamones – ett spanskspråkigt kollektiv med smak för salsa och mambo.
  ”Aguagero y parranda” svänger så det svartnar.

Music Factory på Decatur street kan vara världens bästa skivaffär.

Om några veckor lirar Neil Finn på House of Blues. Som förband har han – Emma Forsberg!
  Jo, jag är ledsen. Det står Emma i annonsen...
Glöm Provence. Vore jag bildkonstnär skulle jag åka till norra Mississippi och arbeta. Luften fullkomligen glöder i skymningen.
  
Orsaker till extas
Nanci Griffith – Other voices too (CD/Elektra)
Lucinda Williams – Car wheels on a gravel road (CD/Mercury)
Gillan Welch – Hell among the yearlings (CD/Almo)
Mos Mamones – Aguagero y parranda (CD/Conconjones records)
Spirit & Ramalama (Tidernas två bästa blandband)