Perfekta da’n:
regn och Van
BORLÄNGE. Det regnade.
  Än sen?
  Jag låg på en soffa och hängav mig åt en tjock liten gubbe från Belfast.
  Bättre kan midsommar i Dalarna inte bli.
  Låter, när jag tänker efter, rätt kinky det där.
  Men ta mig inte bokstavligt.
  Jag hade ingen tjock liten gubbe med mig i soffan.
  Jag hade en i högtalarna.
  Van Morrison.
  Mellan fotbollsmatcherna har hans ”The philosopher's stone, vol 1.” snurrat oavbrutet i cd-spelaren.
  Det kanske låter övermaga, men jag inbillar mig att det i någon mån gjort mig till en bättre människa.
  Större i anden.
  Rikare i hjärtat.
  När Van The Man är som bäst genomsyras nämligen varje ton och varje fras av storslagen, gränslöst intensiv andlig kraft. Sån som stärker, lyfter och bygger upp.
  Och på den här märkliga dubbelsamlingen är han just det.
  Som bäst.
  Den består som ni kanske vet av en rejäl binge outgivet material, plus alternativa, ofta väldigt tidiga inspelningar av sånger från sjuttio- och åttiotalsalbumen.
  Jag gav den fyra starka plus i en recension här om veckan, men frågan är faktiskt om inte det var för snålt. Skivan rymmer mycket få ögonblick som är annat än helt igenom lysande.
  Det gäller även sånger jag tidigare uppfattat som lättglömda. Som ”Wonderful remark”. Den har Morrison tidigare valt att presentera blott i svulstig och rätt kletig åttiotalsdräkt. Här, i en makalös åttaminutersversion inspelad redan 1973, låter det som den formats i samma hemliga dimension som mästerverket ”Astral week”från 1968.
  Ett varmt flöde av toner och rytmer, sprungna ur en källa bara Van Morrison känner till, strömmar direkt ut i rummet. Som levde de ett eget liv. Känslan är närmast metafysisk.
  När det gäller de nummer 53-åringen aldrig fört till torgs överhuvudtaget blir jag närmast upprörd.
  Hur i h-e har han kunnat undanhålla oss sådana juveler under alla dessa år?
  Mest magiska är förstås ögonblicken då The Belfast Cowboy försvinner. Det händer ju att han helt uppslukas av känslan i en textrad och som i ett heligt mantra – eller ett särskilt översinnligt John Coltrane-solo – upprepar den gång gång på gång på gång.
  Storheten i den sortens repetitiva, morrisonska hypnos låter sig svårligen beskrivas, men jag tror vid de tillfällena att jag förstår precis vad en kristen känner i frälsningsögonblicket.
  Musik kan inte kännas starkare. Kan inte drabba hårdare. Kan inte betyda mer.
  Okej, det blev lite traditioner också. Det blev källarsval akvavit, egenhändigt inlagd sill och förtjusande dans till Calle Schewen på Hasses veranda.
  Men det är Van Morrison jag ska minnas från midsommaren 1998.
  
  31. Hm.
  Det kändes mer glamoröst förra året.

Orsaker till extas