|
|
|
|
|
Hans musik har en märklig förmåga att gå in i bilden och förstärka den eller försvaga den. Den blir en del av bilden och gör i sina bästa stunder att betraktaren inte ens märker längre att han betraktar en bild att han snarare blir en del av bilden.Mycket av den här musiken är stilleben. Stämningar, vintriga uppvaknanden och sommarmättade bredpenslade känslor. Det är det goda samhällets musik eller det som skulle bli det svenska folkhemmet: böndernas och prästernas Sverige. Det kanske är förljuget men vem bryr sig om det just nu i en helt annan tid av tänjbara sanningar. Det är på det hela taget mycket, mycket vackert. Pavarottis gala från i somras i hemstaden Modena var jag själv på och den var på många sätt lysande. Pavan sjunger på ”Pavarotti & Friends” (Decca) )med Spice Girls, Jon Bon Jovi, Céline Dion, The Corrs, Stevie Wonder med flera och det är en fascinerande musikfest. Bäst är ” I hate you then I love you” med Céline Dion som faktiskt inte bara är elektriskt välsjungen utan också mättad med en smula befriande humor. Intäkterna går till barnen i det krigshärjade Liberia. Vanessa Mae är känd för sin lika energiska sminkstil som violinspel. Här ger hon sig på Vivaldis ”De fyra årstiderna” (EMI) plus att hon klämt in ”Reflection” från soundtracket till Disneys ”Mulan” – en lysande fiollåt. ”De fyra årstiderna” ger hon en fascinerande energi. Ibland vildvuxet åt Nigel Kennedys håll. Våren är, föga överraskande, bäst. Vintern iskall. Som sig bör.
Bäst just nu |
Stefan Nilssons ”Filmmusik” (Virgin) är på många sett en lysande musikalisk bild av svenskt 90-tal.
Adolf Fredriks Bachkör m fl: En klassisk jul