Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetNöje
ONSDAG 23 JUNI 1999
  

   Alla svenska gig
Springsteen gillar Sverige – och svenskarna älskar Bruce.
Alla bossens tidigare konserter har blivit fundamentala succéer hos både kritiker och publik.
Aftonbladets Håkan Steen tog en titt i backspegeln.


1975
Konserthuset, Stockholm fredag 21 november 1975
  Det brukar heta att 1500 gick in och 10 000 kom ut.
  ”Konserthuset-75” är ett begrepp, den tveklöst mest klassiska rockkonsert som hållits på svensk mark.
  Genombrottsalbumet ”Born to run” var ute och den 26-årige Springsteen sågs som rockens stora nydanare och hopp. I Aftonbladet skrev Tommy Rander:
  ”I tre timmar öste Springsteen och hans täta, utsökt spelande sexmannaband kaskader av toner, rytmer, klanger och en frustande, vital spelglädje över oss. (...) Det kändes som när man öppnar dörren till ett gammalt unket rum. Och släpper in frisk, frisk luft.”
1981
Scandinavium, Göteborg 3 maj, Isstadion, Stockholm 7-8 maj 1981
  
Redan 1981 rådde Bruce-feber och biljetterna gick åt i ett nafs.
  Med ett svettigt set baserat på aktuella albumet ”The river” och med någon välvald Creedence Clearwater Revival-cover frälste Springsteen Sverige.
  ”Det bästa jag någonsin sett”, hävdade Aftonbladets Jan-Olov Andersson.

1985
Nya Ullevi, Göteborg 8-9 juni 1985
  Springsteen sprängde Ullevis publikrekord för rockkonserter – närmare 130 000 personer såg honom dessa två rusiga, lyckliga sommarkvällar, då folk bokstavligen dansade sönder Ullevis betongfundament.
  Springsteen hade släppt ”Born in the USA” och var större än någonsin.
  Det började med en mörkare halva byggd på nummer som ”Atlantic city” och”Thunder road” och avlossade efter efter paus en hejdundrande rock’n’rollkrevad med bomber som ”Cadillac ranch” och gamla covern ”Twist and shout”.
  ”Rockens fulländning. Rock som inte är religion och tillbedjan utan ingenting annat än liv”, tyckte en omtumlad Lasse Anrell i Aftonbladet.
1988
Stockholms Stadion 2-3 juli 1988
  Efter ”Tunnel of love”, Springsteens lågmält reflekterande ”skilsmässoalbum”, lät han showen gå i samma anda. Lite vuxnare, med mörk kostym och mer allvar.
  Aftonbladets Jens Peterson sammanfattade:
  ”Första halvan av hans konsert handlar om att tänka; om krig och politik, kärlek och generationsproblem. Andra halvan är en rockfest vars like aldrig skådats.”
1992
Globen, Stockholm 16-17 juni 1992
  Nytt liv, nya perspektiv, nytt band. Springsteen hade hunnit bli småbarnsförälder och släppa tvillingalbumen ”Lucky town” och ”Human touch”. Dessutom hade han friställt The E Street Band för att gå vidare med nya musiker.
  Många fans och kritiker menade att den rätta känslan var borta. Dåligt ljud, kortare show och flera saknade låtar. Men också några pärlor. Som en till ballad omarrangerad ”Thunder road”:
  ”En av de bästa Springsteenstunder jag upplevt. Jag ryser i fem minuter”, skrev Lasse Anrell.
1993
Stockholms Stadion 28 maj 1993
  
En arenaversion av Globen-showerna året innan.
  Fina akustiska versioner av ”Adam raised a Cain” och ”This hard land”. Men lika klent ljud, lika trist band, lika trött tackling av ”Born to run”.
  ”Kul som folkfest. Men den blekaste konsert Bruce Springsteen gjort i Sverige”, tyckte Jens Peterson.
1996
Cirkus, Stockholm 13 mars 1996
  Exklusiv konsert för blott 1800 personer.
  Denna akustiska soloföreställning byggde på de karga sångerna från plattan ”The ghost of Tom Joad”.
  ”Det är som om artisten Springsteen tar ett par steg tillbaka och i stället lyfter fram sångerna. Texterna. Historierna. (...) Ändå skakas jag lika hårt som under en sån där orgiastisk fyratimmarsresa toppad med ”Twist and shout”, bubblade en lyrisk Per Bjurman i Aftonbladet.


Jag gick
i pausen 1975

Springsteen på Konserthuset 1975.
  Inte en Janne.
  Tyckte Schaffer och gick efter pausen.
  
Janne Schaffer själv förnekar delvis vittnesmålen som antyder att han smet ännu snabbare från den klassiska konserten. Men helt klart är att han inte stannade speciellt länge.
  – Vissa säger att jag gick efter två låtar. Men jag tror att jag höll ut till första pausen. Jag tyckte inte att det var så speciellt bra. Det var som om Bruce gjorde en grej av att vara en arbetarkille. Det kändes inte äkta. Han påminde mycket om Joe Cocker eller Rod Stewart och de tyckte jag bättre om då. Så svinkul var det inte. Jag tror inte att Bruce själv tyckte det heller, han bytte ju manager efter den turnén.
Annars brukar det ju låta tvärtom. Folk vill så gärna att de varit där så att de ljuger om det. 1500 gick in, 10 000 kom ut.
  
– Jaså? Jag vet inte. Jag hade redan en massa referenser. Jag hade sett Beatles, Stones, orginaluppsättningen av The Band och Pink Floyd och Miles Davis förstås. Det var inte så märkvärdigt för mig.
Vad tycker du om El Bosso i dag?
  – Jag har sett honom några gånger sen dess och han har ju blivit bättre med åren. Han har skrivit en hel del fina låtar, som ”Born in the USA”...
Ska du gå i kväll?
  – Jag har ingen biljett. Men Little Steven och Nils Lofgren är med på den här svängen, eller?
Ja.
  – Dem gillar jag ju, så jag får väl smita in(skratt).

Markus Larsson
  

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
telefon: 08-725 2000
fax: 08-600 01 77


   
  MER NÖJE