|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Var är röjet,
Hellacopters?
![]() ![]()
The HellacoptersPlats: Hultsfredsfestivalen. Bäst: Den coola basisten Kenny. Sämst: För få röjiga låtar. Fråga: Har de slutat spela Ferrytale och Killing Allan? I början av konserten låter bandet ganska ivriga att få allting överstökat. De kör igenom låtarna snabbt. Men efter ett tag övergår det till att de i stället jammar i långa perioder och det blir många utdragna instrumentala minuter. Det är de gamla röjiga singellåtarna som sätter fart på spelningen och därmed även publiken. Nicke Andersson mumlar ofta fram texterna, likt Lundell. Han verkar känna sig obekväm, säger inte mycket mellan låtarna och fokuserar sig allra mest på sitt gitarrspel. Det är som om han och gitarren är ett. Den gamle gitarristen Chuck Pounder gästspelar på tamburin och under sista låten bjuds han upp för att spela igen, fast gitarr den här gången. Frågan är om det bara är en kul grej från bandets sida, fast det verkar ändå onödigt att ha tre gitarrister på scenen. Som mest är de sex personer på scenen, men det blir inte ett fetare ljud för det. The Hellacopters känns inte så entusiastiska. Innan de går av scenen säger Nicke ett lågmält tack och försvinner sedan snabbt.Självklart är det inte samma sak att se The hellacopters spela på en festivalscen. De hör hemma på en liten rökig klubb, någonstans på en bakgata i stan, där deras rock får en helt annan effekt. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
|