|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Årets festival blir historisk
 HULTSFRED. Olyckor och tragedier.Trots det framstår 1999 som ett av de allra bästa åren i Hultsfredsfestivalens långa historia. Det kanske kan verka cyniskt och okänsligt att tala om framgångar när så hemska saker inträffat. Men tro mig: Jag är djupt tagen av den unga flickans död och har personligen haft svårt att känna någon riktig glädje sedan den förfärliga nyheten nådde mig i fredags morse.Men festivalen har ju faktiskt fortgått och sanningen är att den, vad beträffar det musikaliska utbudet, varit väldigt bra. Den succén gick i och för sig att gissa sig till redan på förhand. Programmet är det mest påkostade och stjärntätaste Rockparty presenterat. Men inte nog med att alla faktiskt kom (till skillnad mot i fjol det...) Om man kan bortse från Courtney Loves korkade apkonster verkar alla ha gjort riktigt bra framträdanden också. Själv tyckte jag allra bäst om en kvartett inhemska storheter – The Nomads, Broder Daniel, Bob Hund och 1000$ Playboys (bäst i Sverige på countryrock. Någonsin). Såna som Chemical Brothers och Marilyn Manson hann jag inte se, men tillförlitliga källor beskriver deras framträdanden som lysande. Några andra iakttagelser: Årets flickmode: Hucklen. Årets pojkmode: Beppemössor Årets gitarrist: Givetvis Hasse Östlund i Nomads Årets cover: Fläskkvartettens version av PJ Harveys ”Meezte monsta”. Årets showman: Bob III Årets backstagekung: Paul Perris, The Facer. Årets gästartist: Magnus Carlsson, Weeping Willows, som bistod både Papa Dee och Clash-punkarna Topper. Årets vanligaste åsikt: Hole var piss. Årets Hawaii-trend: Fotograftrakasserier. Mest gripande: Den tysta minuten i går kväll. Det blev verkligen knäpptyst. Nu hoppas vi på ett ännu mer lyckat femtonårsjubileum nästa sommar. Några omdömen från avslutningsdagen:  Blå Tåget Proggikoner och fiftysomethings som charmar med fumlig tankspriddhet och farbroderlig attityd visavi publiken. Originalversionen av ”Staten & kapitalet”, med Torkel Rasmusson på underbar pipsång, välter givetvis hela Småland. Resten av repertoaren känns rolig snarare än bra i det här formatet.Dale Watson 
En gammal bekant från sixth street i Austin, Texas. Hans bredbenta truckdrivin’-country känns möjligen lite apart i Hulstfred, men det svänger bra - särskilt om den mustiga versionen av Johnny Cash-bekanta ”Ring of fire”. Han är en sexy guy också, Watson. Barenaked Ladies Fåniga clowner.Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
 ”Tack och adjö.” I går gick ridån ner för sista gången för ”Kristina från Duvemåla.” Runar: Jag har syndat. ”Jag har brutit mot vartenda budord - nej, faktiskt inte dödat någon.” Bo Kaspers är årets attraktion. På Hultsfred hedrade de den döda 19-åringen. Per Bjurman: Nu känns banden inte viktiga längre. Sator i Hultsfred - ett obligatorium. Håkan Steen: ”Det är ett sånt härligt publikfriande set de kör.” Blues väcker rockpubliken. Hååkan Steen är imponerad av vårens två hetaste hiphopare. Nu filmar han med riktiga skådespelare. Judge gör satir i ”Beavis och Butthead”-stil. Lasse Anrell om Pavarotti på Stockholms stadion: Starkt men utan magi. Glenn Killing gör comeback. Gänget skriver ny krogshow. ”Alla vet inte att vi är ett par”.Ulrika på MTV berättar om sin Peter i Cardigans.
|
