Sator tänder i Hultsfred
HULTSFRED. Sator i Hultsfred.
  En klassiker. Ett obligatorium.
  I går rockade masarna dessutom nästan som i fornstora dar.
  Sator är Hultsfreds husband, de fyra Borlänge-rockarna (numera förstärkta med en basist från Alingsås) har i princip spelat här varje år på ett eller annat sätt. Med Thåström, med amerikanska kultpunkbandet White Flag, som coverbandet Baby Demons.
  I går var de bara Sator igen.
  Det är inte riktigt lika många som bryr sig längre, Sator spelar betydligt mer sporadiskt numera och har inte riktigt samma sensationella tajthet som förr. Senaste albumet är heller inte riktigt av ”Stock rocker nuts”-kaliber.
  Men Sator en solig eftermiddag på Pampasscenen är speciellt.
  Just då, just där, är en ”Pigvalley beach”, en ”No reason” eller en ”I wanna go home” exakt vad man vill ha.
  Och det är ett sånt härligt publikfriande set de kör.
  Eftersom det är Hultsfred tänder Sator lite extra, Chips säger kul grejer mellan låtarna, Kent presenterar sig som Kurt och setet känns klart giftigare än på turnépremiären i höstas.
  Och nya singeln, Ramones-riffande ”Time and distance”, visar att det minsann inte bara handlar om nostalgi.
Bara tre plus trots allt, men tre väldigt roliga plus om ni förstår.
  

Bob Log III
Knäppgökar kan rocken aldrig få för många av. Kultmannen Bob Log III har en trummaskin under stolen, en bastrumma framför ena foten, en sliten akustiskt gitarr i knät och en gammal mc-hjälm på vilken han monterat en telefonlur, vilken han sjunger genom (!). Och vad som kommer ut av det frenetiska gitarrhamrandet och den skenande trummaskinen är blues. Skitig, besatt, förryckt blues som kanske skulle kunna jämföras med RL Burnside men lika gärna med vilken punk som helst. Underbart vridet. Och fett sväng.
  

Spain
Josh Hadens fenomenala Los Angeles-orkester, som gjort ett av årets album med helt nya ”She haunts my dreams”, gör en morgonspelning och bättre musik att vakna till än de här finsnickrat blå vemodssångerna. Well, detta är i första hand musik för stereon, det blir lite odynamiskt från en scen. Men nog gnistrar det till här och där, inte minst när inlånade Björn Olsson från Soundtrack of Our Lives lägger sina genialt enkla gitarrmelodier.
  

Chemical Brothers
Tom och Ed på Hawaiiscenen? Känns konstigt, och är det också. Chemical Brothers brukar alltid vara en magnifik festivalupplevelse och visst svänger det nu också. Kanonljud, småskojiga videoprojektioner och enormt tungt sväng i ”Block rocking beats”. Det mesta från helt nya ”Surrender” funkar minst lika bra som de gamla stänkarna. Men känslan här blir lite för mycket konsert, publiken står och tittar i stället för att förvandlas till ett lyckligt dansande hav.