Nu känns banden inte viktiga längre
HULSTFRED. En mamma och en pappa skickar sin nittonåriga dotter på rockfestival.
Sen kommer hon aldrig hem igen.
Det är det jag inte kan sluta tänka på.
  Den hemska olyckan under Hole-konserten i torsdags natt, då en nittonårig flicka från Småland alltså omkom, sätter förstås sin prägel på fortsättningen av 1999 års hultsfredsfestival.
  Att beskriva stämningen under fredagen som särskilt dämpad eller sorgsen vore visserligen att ljuga.
De flesta på området har inget hört och festar på som vanligt.
  Men allteftersom sprids den tragiska nyheten och framåt sena eftermiddagen finns det en vag känsla av obehag i luften.
  Man fattar ju inte.
  Att en ung tjej dött i dammet framför Hawaii, där vi alla stått och trängts och dansat och haft roligt.
  Så jävla obegripligt.
  Särskilt nu, när allting varit så bra, stämningen så god och det musikaliska programmet så lyckat.
  Applåder åt Bo Kaspers och Ken, som bägge hedrar den unga flickan med en tyst minut före sina respektive spelningar.
  Själv kan jag inte låta bli att tänka på föräldrarna.
  Arma människor.
De skickade sin dotter på en festival för att hon skulle se på band och ha kul med sina kompisar.
  Nu får de aldig se henne mer.
  Så oerhört fasansfullt.
  Med det i åtanke känns det inte särskilt angeläget att komma med utläggningar om vilka band som varit bra och vilka som varit dåliga, men festivalen fortsätter ju och...ja, här är några omdömen från fredagen.



Stereophonics
  Bekräftar bilden av den brittiska popscenens låga klass för närvarande. Sångaren har i och för sig hygglig löd i pipan men musiken är platt och färglös och helt ointressant. Oasis, var är ni?


My Brother The Man
  Ebba Grön-Gurras nya band. Om fler vetat det hade vi antagligen fått se folkvandring mot stora dansbanan. Nu får den tuffa lilla kvartetten i stället framföra sin välbalanserade mix av skramlig sextiotalspop och ettrig punk för blott ett tjugotal. Vi är å andra sidan väldigt nöjda. Det låter vasst och påträngande. Synd bara att Gurra, på gitarr den här gången, håller så låg profil.


The Nomads
  Stenhård punkspelning, på volym som får krullet på skallen att räta ut sig. Precis så ska det givetvis vara. Allt är mer eller mindre lysande, men framför allt ”Primordial ooze”, ”Don’t pull my strings”, ”Call off your dogs” och avslutningen, då Dregen och Nicke Andersson kommer in och har röjfest med sina förebilder.