|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Håkan Steen:
Nu strålar Nina
så att det känns
Det är bara Nina Persson som på allvar odlar sin star quality. I går strålade hon bitvis som de riktigt stora. Häromveckan poserade Nina Persson tillsammans med Debbie Harry från Blondie på förstasidan till brittiska Melody Maker. Hur stort som helst förstås, och för övrigt en tämligen klockren jämförelse. Cardigans har måhända inte riktigt låtarna ännu, men är i mycket lika typiska för det sena 90-talets gitarrpop som Blondie var för det sena 70-talets. Och Nina och Debbie är samma sorts frontfigurer. Blont svala, kaxiga och självsäkra men med modet att blotta sina svagheter. Men det är också först nu som greppet känns riktigt. För det är först den här kvällen vid Hulingen som Nina Persson framstår som den stjärna hon alltid velat vara. Det är först nu hon strålar så det känns ända bort till ölserveringen bakom mixerbordet. Det är först nu hon verkligen når ända in med svärtan i Been it eller Lovefool. I övrigt är det mesta sig likt. Cardigans har lite för få låtar som verkligen fyller upp scenen och lite för många från nya skivan som lutar sig mot sound snarare än melodier och blir sega. Det är bara i Erase/rewind, Lovefool och, förstås, My favorite game, som Cardigans verkligen tar över Hawaiiscenen. Så det blir den gamla vanliga trygga trean till Cardigans. Roligast är för övrigt förbandet, det vill säga Kristian Luuk (!) som sjunger en estnisk visa om grodor (!!). Hmm... Övrigt i går: Kristofer Åström & Hidden Truck
Fireside-vokalisten Åströms vemodiga, melodiska sånger är stora på skiva och når igenom förvånansvärt bra även i ett hett festivaltält. Poor young mans heart låter helt fantastisk. Goo Goo Dolls
Dessa amerikaner har harvat på med sin vankelmodiga, Soul Asylum-besläktade rock hur länge som helst utan att särskilt många brytt sig. Men nu har de två hits i MTV-manglade Slide och Iris och får plötsligt flytta upp på de stora scenerna. Trots att de är lika fyrkantiga och låtbefriade som alltid. Punk för folkpartister.Death In Vegas
Jag känner dessa britter som en tuff klubbmusikakt, men här kompletterar de syntharna med gitarrer och trummor och plötsligt förvandlas deras dansanta instrumentaler till atmosfäriska resor av samma omvälvande sort som hos Spiritualized. Mäktigt. Placebo
Brittisk-svensk trio vars punkettriga pop mest bevisar hur dåligt popscenen i London mår för tillfället. Somliga verkar bli hur berörda som helst av det här, men själv förstår jag inte alls. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
NYA STAR WARS-FILMEN
CHARLOTTES SEGER I MELODIFESTIVALEN
|