Whitney Houston och Van Morrison regerar
Sommarens låt blir två i år.
  Whitney Houstons ”My love is your love” från i höstas.
  Och Van Morrisons ”Jackie Wilson said (I’m in heaven when you smile)” från 1972.
   Det kan jag ju egentligen inte vara alldeles säker på.
  I juli kanske jag sitter i nån hyrbil på E6:an mellan Helsingborg och Halmstad – för övrigt den vägsträcka där den svenska sommaren alltid är störst – och inser att det plötsligt är fucking Placebo som står för mitt soundtrack.
  Men jag tror inte det.
  Jag tror Whitney och tjocke Ivan kommer att regera sommaren lång.
  ”My love is your love” måste jag erkänna att jag missade helt när Whitneys, som det verkade då, alltför slickade platta kom.
  Men nu har de ju börjat hårdplugga den på både radio och tv och det är bara att konstatera att kvinnan gjort sin mäktigaste inspelning sedan ”Greatest love of all” och ”Where do broken hearts go”.
Det är en klassisk soulhymn, lika sensuell och innerlig och stolt och mäktig som vilken Millie Jackson-killer som helst. Bara i uppdaterat, och väldigt snyggt, arrangemang.
  Jag älskar den hejdlöst.
  Varför en Van The Man-klassiker från 1972 plötsligt dyker upp tycker jag inte jag ska behöva förklara.
  Van The Man-klassiker från 1972 är alltid aktuella.
  Just den här (som även spelats in av Dexy’s Midnight Runners) svänger extra ledigt och fritt och vår vän förlorar sig i en refräng som går:
  Ding-a-ling a-ling/Ding-a-ling a-ling-ding/Do-da-do-da”.
  Jätteskönt.
  Och så handlar låten alltså om Jackie Wilson.
Det borde alla sommarhits alltid göra.

Liza Marklunds ”Sprängaren” är precis så bra som de säger.
  Utom när hon skriver om musik.
  I ett avsnitt står en viss Evert Danielsson och tvättar bilen till opera. Vi får då veta att han gillar annat också.
  ”Rockabilly som Hank Williams till exmpel. Och r’n’b som Muddy Waters”.
  Tjenare.
  Såna grava faktafel skulle Annika Bengtzon – Marklunds hjältinna – aldrig någonsin acceptera.

Apropå sommarens låt blir det som vanligt releaseparty i bilen ner till Hulstfred på onsdag.
  I en lång backe strax söder om Södertälje trycker jag i årets upplaga av Hultsfredstejpen i bilstereon.
  Sedvanliga gästerna Nice Guy Freddy och lo fi-Håkan väntar förstås spänt och jag ska naturligtvis inte avslöja något av innehållet, men det blir hårda puckar i år.
  Rapport lämnas nästa måndag.

Pop lever!
   I dagarna kommer ett nytt nummer.
  Med Pugh på omslaget (!), långa Johnny ”Guitar” Watson-recensioner och en finfin Sly&Robby-intervju.
  Men i avdelningen ”Bra-för-att-vara-svenskt” är det nån jävel som påstår att Nomads senaste är stelbent och tråkig. Det är givetvis den grövsta fadäsen i tidningens historia.

Orsaker till extas