Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TORSDAG 4 FEBRUARI 1999
  

”Jag är så fruktansvärt lycklig”

Eva Dahlgren om succén, tomheten och den stora kärleken till Efva


LÄTTAD Eva Dahlgren talar med lättnad om att livet inte längre går ut på att göra musik utan att vara lycklig. I Programmet ”Stina om Eva Dahlgren” trotsar hon intervjuskräcken och berättar för Stina Lundberg om sig själv, de svarta åren och kärleken till Efva Attling som hjälpte henne tillbaka till musiken.
Foto: MAGNUS THORLE
En dag stod Eva Dahlgren och Efva Attling framför varandra och insåg det absurda och underbara och skrämmande som hänt dem.
  De var kära och ingen återvändo fanns.
  – Det var värre än en tv-såpa, säger Eva Dahlgren som i sin första uppriktiga intervju berättar om hur hon fick livsmod att leva som öppet homosexuell.
  
Intervjun, som sändes i SVT 2 i går kväll, gjordes av Stina Lundberg.
  Eva Dahlgren släppte in henne – i musikstudion, i åttarumslägenheten på Södermalm i Stockholm och i sin tankevärld. Eftertänksamt beskrev hon sig själv som en kvinna som levt för att göra musik, och varit bra på det, men kanske mindre bra på att vara lycklig. Nu är hon det.
  ”Fruktansvärt lycklig”, säger hon.

Kärleken var oundviklig
  
1994 hände det. Eva Dahlgren och Efva Attling hade länge känt varandra, fast ändå inte. De levde båda i andra förhållanden. De var så kallade kändisar. Två barn fanns med i bilden. Det tog tid att fullt ut acceptera att de blivit djupt förälskade.
  – Om du skulle välja vem du blev kär i, inte skulle det bli en gift tvåbarnsmamma? undrade Stina Lundberg.
  Varvid Eva Dahlgren log: Jodå, livserfarenhet är väl bra?
  Hon hade alltid tänkt sig att aldrig gifta sig. Plötsligt ville hon bara gifta sig. Det var en sådan kärlek, menar hon och citerar Groucho Marx: ”Det här är mina principer och gillar ni dem inte har jag andra.”

”Vi var så starka”
  
En sak upprepade Eva Dahlgren i intervjun:
  – Vi var så starka i vår kärlek.
  Publiciteten kring deras äktenskap har varit stor. Eva Dahlgren får ett stelt drag kring munnen när hon talar om den. ”Naken, förringad, bakbunden”, beskriver hon sina känslor. Hon ser löpsedlar, känner igen sitt fotografi, men inte sig själv, och inte sitt liv.
  Så har hon slutligen i någon mån blivit ”den lesbiska sångerskan”.
  Just den etikett hon så länge ville slippa. Den skulle stå i vägen, ansåg hon, för publiken att ta till sig musiken som ”allas”.

Kände sig annorlunda
  
Att hon är lesbisk visste hon tidigt.
  Barndomen var varm och solig. Hon var blyg, men med gott självförtroende, kände sig ofta ”annorlunda”, men vem gör inte det? De var ett gäng tonåringar som gjorde musik, sköt upp vuxenlivet och odlade sitt annorlundaskap.
  Hon blev kär i en tjej. Hon var för all del kär i killar också. Men för henne var det tjejer, insåg hon. Hon var annorlunda, även på det viset. Bäst att ligga lågt med det.
  Som 18-åring slog hon igenom. Då var skrivandet redan tätt sammanlinkat med hennes hemliga liv och hemliga sexualitet. Hon skrev i koder.
  Länge stannade hon i detta ”hemliga rum”. Eva Dahlgren beskriver sig som en männi-ska som förlagt sitt liv inombords, som talat och tänkt i enskildhet, mer sällan i samtal med andra.
  Framför allt inte med journalister.

Mitt i sorgen kom Efva
  
Hon fick allt svårare att hantera offentligheten. Den stora succén med skivan ”En blekt blondins hjärta” följdes av – tomhet. Glädjen att göra popmusik försvann helt. Vetskapen att hon skulle tvingas tala om sin musik förtog all lust att göra den, och även livslusten.
  Det var en sorg.
  Då kom Efva Attling. En längre tid hade Eva Dahlgren burit en insikt om att hon måste börja leva öppet som lesbisk, inte bara inför vännerna, utan i offentligheten. Hon väntade bara på livsmodet att göra det.
  Detta mod kom med insikten att det inte är särskilt viktigt att vara till lags och älskas av hela världen.
  Den stora kärleken, beskriver Eva Dahlgren, är ”när ingenting är svårt och allt är roligt”. En bilresa till Västerås, att steka pannkakor – allt är glädje.

Livet blev mer än musik
  
Hon talar med lättnad om att livet inte längre går ut på att göra musik, utan på att vara lycklig – vilket är nog så ansträngande.
  Nu vågar hon hålla Efvas hand när de går på stan.
  Hon har längtat efter att inte dölja sig, inte krångla till det, utan skriva rättframt till sin publik. ”Här är jag, rik och ökänd”, lyder några textrader på den nya plattan.
  En rädsla kvarstår: intervjuskräck.
  Stina Lundberg frågar Eva Dahlgren rakt ut: Hade du ställt upp för den här tv-intervjun om du inte hade en ny skiva på gång?
  Svaret blir: Nej.
  Detta är enda anledningen för henne att genomlida obehaget att berätta om sig själv framför en kamera.

   
  FLER NYHETER