Strålkastarskenet föll på Eagle-Eye Cherry och Kent.
  Men det är Grammisjuryn som ska gratuleras.
  Den vågade äntligen ha en egen smak.
  Antar att jag måste sträcka fram näven och mumla nåt om en ursäkt.
  Ägnade ju betydande delar av gårdagens förhandskrönika åt att uttrycka farhågor för att juryn på gammal känt Grammismanér bara skulle slicka de stora skivbolagen i ändalykten.
  Det har ju länge varit nåt slags inofficiell kutym att sprida de där plaketterna jämnt mellan alla nominerade och undvika sura miner på firmafesten efteråt.
  Och på vägen har logiken fått lida sotdöden.
  Men så illa gick det alltså inte den här gången.
  Givetvis vågade man inte, som jag måhända något extremt föreslog, vräka alla priser över en enda kandidat.
  Så raka törs de bara vara på amerikanska utdelningar.
  Men jurymedlemmarna visade ändå med eftertryck att de ansåg att det framför allt var två namn som dominerade det svenska musikåret 1997.
  Kent och Eagle-Eye Cherry.
  Själva åsikten kan möjligen diskuteras, men det är en stor framgång att det överhuvudtaget finns en.
  Att vissa artister som en direkt följd blir helt utan priser är ju tråkigt för dem, men jag hoppas att exempelvis This Perfect Day, Stephen Simmonds och Peter LeMarc - som alla fick lämna Kungliga tennishallen lottlösa, trots flertaliga nomineringar - inte känner sig alltför nedslagna.
  De har alla nått människor på mer eller mindre djupa plan och det borde rimligen väga tyngre än en utebliven träbit från ”branschen”.
  Så stor är den inte.
Av de konstigheter som trots allt ändå hann passera under eftermiddagen reagerade jag mest på vinnaren i kategorin Årets låt.
  Cues ”Burnin'” är väl småtrevlig, men den var ju helt klart bagatellen bland de nominerade. Det hade varit betydligt mer begåvat att fullfölja Eagle-Eye-hypen och belöna ”Save tonight” ännu en gång.
Det här med Eric Gadd verkar också lite underligt. Han har alltså inte gjort Årets album, han är inte årets manliga pop- och rockartist, han står inte för årets bästa produktion och han är inte årets kompositör.
  Men Årets artist är han.
  Inte för att jag har något emot att Gadd belönas, han är onekligen en av de största, men ändå...konsekvens, hallå?
Roligaste överraskningen var Titiyos pris. ”Extended” har ju inte varit någon stor kommeriell fullträff, men juryn insåg ändå att det är ett stort album.
  Kanske skulle hon rent av förärats ytterligare några nomineringar.
  Annars ger jag inte mycket för PK-diskussionen om bristen på kvinnliga inslag i startfältet. Det var ont om damer som gjorde något vettigt i skivväg 1997 - därav den blygsamma representationen på denna gala.
  Till sist vill jag säga att detta naturligtvis bara var förfesten.
  De viktiga priserna delas ut nästa måndag.
  På Rockbjörnen.

Tycker du att det var rätt artister som fick Grammisar?
Tyck till på Aftonbladet!