  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Jag gillar "Die for you" - på riktigt
Tillbaka i verkligheten. Men åsikten från Eurovision-spektaklet i Köpenhamn gäller fortfarande. Antiques "Die for you" är en bra låt - på riktigt. Något liknande tror jag aldrig att jag kommit hem från ett schlager-EM och påstått. Oftast brukar jag få ägna ett par dagar åt att avprogrammera hjärnan. För att kunna bedöma den egendomliga schlagermusiken - som bara kan höras en gång om året och sällan har det minsta med riktig musik att göra - tvingas man utsätta sig själv för en ganska betydande lobotomi. När man sedan tillfrisknat och sätter de där sångerna, som man mot allt förnuft gått och smådiggat i en vecka, i relation till det där man vanligen älskar inser man att de flesta av dem egentligen är urusla. Okej, Dana Internationals "Diva" hade jag kanske ett och annat gott säga om även sedan vi passerat passkontrollen på Arlanda. Men där var det kistchvärdet som attraherade. "Die for you" gillar jag på riktigt. För att den är så snygg. För att melodin är så originell. För att den svänger så stilfullt. Naturligtvis blir den en av den svenska sommarens stora brottarhits och jag ser nästan fram emot att stå i nåt sånt där öltält i Östersund och höra fyllskallarna sjunga allsång till den läckra refrängen. Nästan alltså... För övrigt tror jag att Elena, sångerskan, har alla förutsättningar i världen att bli en riktig megastjärna. Den europeiska tv-publiken ville ju inte fatta, men hon var alldeles fantastisk på scenen i Parken. Så hon lyste, så hon strålade. Med vinnarna, Tanel Padar & Dave Benton, blir det som vanligt. De är helt bortglömda om högst två år. Men Elena kommer att regera. Jag är ju inget stort Aqua-fan, men visst: Lene. Hon har nåt. Det är som vanligt när man gör det oerhörda misstaget att inte tycka som folkflertalet och tippar fel i den märkligt populära schlagertävlingen. Det rasar in gapiga och vulgära mejl, fullsprängda av invektiv och utropstecken. Jag är idiot. Jag "måste säga upp mig". Jag ska hängas offentligt. Herregud. Det är ingen vacker syn som möter när avgrunderna öppnar sig och man får stirra ner i folkdjupet. Jag ber att få citera en artist av ett slag ni "vanliga", med er miserabla smak, aldrig skulle förstå: Det är ni som e konstiga, det är jag som är normal. Nu skiter vi i det här och njuter av att det här i verkligheten faktiskt finns musik som är så besjälad och fylld av äkta värden som den på Alejandro Escovedos "A man under the influence". Ni får inte missa den. Bara Rodney Crowell har gjort något lika fullödigt i den singer-songwriter-skolan i år. Orsaker till extas: |