scen

Jens Peterson

Lloyd Webbers nya sitter perfekt
LONDON. Han har gjort det igen.
  Andrew Lloyd Webbers nya, ”The beautiful game” är en mycket sevärd musikal som svenska teatervänner lär köa till.
  OM FOTBOLL. OCH BRÅKEN I BELFAST.
  För första gången har Andrew Lloyd Webber skrivit en musikal som inte bygger på något tidigare verk.
  Och den är hans bästa på länge. Flera starka melodier. Men framför allt ett laddat innehåll utöver vad musikaler brukar ha. Inga katter som jamar här inte.
  Den börjar i Belfast 1969 där ett fotbollslag tränar. Unga män på väg att bli vuxna, på väg att förverkliga drömmar, på väg att våga bli förälskade. Men striderna mellan IRA och protestanter tar över.
  Inledningen är ett skickligt nummer som mycket begåvat väver ihop fotboll, slagsmål och dans. Världspremiären är på tisdag, men här har varit föreställningar sedan mitten av augusti. Nu ett par dagar före premiären sitter allt perfekt.
  Några skott och brandbomber får publiken att hoppa till, och vackra irländska bilder ledsagar ljuva ”Gods own country”. Lloyd Webber har samarbetat med Ben Elton, skicklig komiker och dramatiker som bland annat skrivit ”Popcorn” som spelas på Dramaten i Stockholm nu.

Orsaker till extas

Orsaker till extas Bio: ”Före stormen” Video: ”Sjätte sinnet” Cd: Mark Knopfler ”Sailing to Philadelphia” Scen: Robert Gustafsson i ”Maken till fruar”

  Skådespelarna har scenerfarenhet, men är rätt nya och okända ansikten. ”The beautiful game” har starka känslor, och en kvinna har huvudrollen.
  Det finns hopp om förnuft och kärlek. Trots allt.
  Men det är en vemodig musikal.
  Just nu spelas även ”Whistle down the wind”, ”Starlight express” och ”The phantom of the opera” i London. Bara fyra Lloyd Webber samtidigt – kris?

Jerry Hall har tagit över som mrs Robinson i ”The graduate”, scenversionen av ”Mandomsprovet”. Och nog höjer publiken hörbart på ögonbrynen när hon står helnaken på scen och ska förföra den unge Benjamin. Föreställningen är frispråkig, men alltför knuten till den klassiska filmen. Förra fru Jagger är övertygande när hon blir hotfull och förbannad, men de andra aktörerna är bleka.
  Enkel men påhittig scenografi. Något att översätta för svenska scener?
  Knappast.
  
Mer sevärt i London: ”Mamma mia” och ”Lion king” är måsten, Petra Nielsen och ”Chicago” håller hög klass, Peter Jöback och häxorna är sevärda i ”The witches of Eastwick”. Gamla ”Blood brothers” håller än, och jag tycker om dansuppvisningen ”Fosse” med plockade nummer från koreografen och regissören Bob Fosse. Vars stil syns i ”Chicago”.
  En av årets nyheter är ”Notre-Dame de Paris”, Victor Hugos gamla historia om ringaren Quasimodo. Bra melodier och bitvis spektakulär show, men historien är rörigt berättad. Fransk musikal som räcker som cd. ”The king and I” har Elaine Pages starka röst och påkostad scenografi, men historien känns lite mossig.
  Då brinner det mer om både fotbollen och politiken i ”The beautiful game”.